En del människor verkar ha allt. Erik Hellman är en av dem. En medelålders kändisadvokat som ofta syns i tv, men som privat dömer folk för att de inte kan matcha rätt skjorta till kavajen. Han är till det yttre en lyckad människa; vacker fru, vräkig bil, lyxig villa med strandtomt och en son som i och för sig är lite för tjock och som lackar sina naglar. Men det som Erik Hellman framförallt äger är ett stort förakt för mänskligheten: 'Jag är inte rasist, eller ens sexist, längre. Det har jag slutat med sedan jag blev liberal. Nu hatar jag alla individuellt, utan diskriminering.'
Erik Hellman har aldrig känt sig som en hel människa, har alltid känt det som en omöjlighet att leva upp till fadern, den berömda författaren, och han har aldrig känt sig älskad vilket under år av undanträngning gjort honom till en tickande bomb. Den utlösande faktorn till att han tappar allt är när han av en händelse upptäcker att hans son, som ska ta studenten, fått en stor penningsumma av farfadern vilket kommer att göra Erik arvlös.
Erik Hellman - med det efternamnet förstår man var han hör hemma - börjar långsamt förlora greppet om tillvaron och snart har han förlorat allt.
Thomas Engströms roman är skriven som ett försvarstal. Erik Hellman ger läsaren en svart, uppriktig och cynisk redovisning från den cell han har hamnat i efter att gått en personlig vendetta mot allt och alla. Advokaten som med framgång har försvarat bankrånare, mördare, hallickar och knarklangare har till sist blivit sin egen åklagare. Vad är det som fått honom att så totalt tappa tron på livet och är det han själv det är fel på eller alla andra?
Erik är en man som uppenbarligen vantrivts i kulturen men som nu släpper alla spärrar och lever ut sina aggressioner: 'Jag kanske är värdelös som make, som far/.../men jag är en sjuhelvetes knullare', sammanfattar han sig själv och sticker näsan i kokainet och skaffar sig en revolver för att bokstavligen skjuta sitt liv i sank. Resan neråt går i rask takt och snart befinner han sig i ett antal trappsteg längre ner på samhällsstegen.
Thomas Engström, tidigare uppmärksammad för sin debutroman Mörker som gör gott, har skrivit en högoktanig roman och man följer den sorglustige advokatens allt mer bestämda steg bort från den han en gång var med både fascination och förundran. Engström lyckas även balansera upp berättelsen om den krisande medelålders mannen, vilket är ett tema som inte känns direkt unikt, med en känslig och vemodig underton som rör förhållandet till föräldrarna och även till hans egen son. Kanske hoppar begåvningen över ett led i arvskedjan tänker Erik, och att sonen kan leva efter ett annat motto än det som lyder: det kan finnas människor som hatar sina liv mer än jag.'