Tid för nya berättelser
Den amerikanska varianten av Idol 2009 är på väg mot sin upplösning. Cirkusen är enorm, skådespelet fantastiskt. Segraren blir president i fyra år.
Det amerikanska presidentvalet handlar om Berättelser. Berättelsen om Den Första Kvinnan ställdes mot Berättelsen om Den Förste Svarte.
Vinnaren ställs nu mot Berättelsen om Krigshjälten Som Varit Krigsfånge.
Utan berättelser blir man inte president i USA. Inte utan kärnfamilj heller. Eller utan att berätta om sin tro på Gud - för i landet med fler nobelpristagare än något annat land tror mer än 50 procent av medborgarna på skapelseberättelsen i Bibeln.
Den mest spännande berättelsen är förstås den om Barack Obama. Det har varit en lång resa innan den berättelsen kunde berättas… Några avgörande steg togs för 50 år sedan i Memphis, Tennessee.
När den unge Elvis Presley, för exakt 50 år sedan, besökte en svart radiostation, i samband med en välgörenhetsföreställning där bland annat Ray Charles och B.B. King uppträdde, blev han utskälld i vita sydstatstidningar. Han blev anklagad för att vara en rasförrädare. Han förledde den vita ungdomen att intressera sig för djungelmusik.
Presley slog igenom genom med covers på svarta låtar, sådana låtar som legat på de svarta topplistorna - man hade olika försäljningslistor för svarta och vita artister. Och svarta artister fick bara uppträda för svart publik. Och vita artister bara för vit publik. Presley uppträdde för svarta, vita och röda utan hänsyn till restriktioner. Hand rötter fanns hos cherokeindianerna och hade bott med sina föräldrar i hyreshus för svarta, i en insprängd lägenhet för vita niggers. Han gjorde svart musik till en del av vita ungdomars vardag i en tid när en ny art växte fram: tonåringar. Där föddes berättelsen om Obama.
Där, i den amerikanska Södern, stod det stora slaget. Demokraterna, för vilka nu Obama kandiderar till president, motsatte sig att svarta barn skulle få gå i vita skolor. Republikanernas president skickade ner militär för att skydda de svarta barnen mot de demokratiska borgmästarna. Och en av rockmusikens giganter, Chuck Berry, vägrades tillträde till den lokal där han bokats i Södern. Man hade trott att Chucken var vit, för han hade ju slagit igenom med Maybelline, en countryinspirerad rocklåt. Och country var ju vit musik. Som inte niggers skulle sjunga.
Det skulle ta 50 år innan det som uppfattas som sensation, i det som kallas världens främsta demokrati, blir verklighet. En presidentkandidat med en svart far och en svart mor.
Hade Berättelsen om Barack Obama överhuvudtaget berättats om båda hans föräldrar varit svarta? Hade förresten Sverige kunna välja en svart statsminister?
Hur som helst: just som Berättelsen om Den Första Svarte gått vidare till final, så kastar republikanerna in Berättelsen Om Den Vanliga Fembarnsmorsan. Berättelsen om hockeymorsan som blev guvernör, som sänkte guvernörslönen och födde ett barn med Dawns syndrom därför att hon ogillar aborter. Kvinna med enkel arbetarbakgrund - långt från såväl fina familjen Clinton som från Barack och Michelle Obamas akademiska liv.
Och som, apropå barn med Dawns syndrom säger: Vem avgör vilken som är normal? Jag älskar henne för det påpekandet i en värld där karriär och rationellt tänkande är norm. Men jag skräms av den politik denna kvinna står för: allas rätt att bära vapen, fullt stöd till Irakkriget och föga road av miljöfrågor. Hon är som en riktig karl.
Men i landet där Berättelserna är avgörande betyder det nog inte så mycket om det är demokraten eller republikanen som blir president. Kanske Obama skulle ringa till sina allierade i Europa innan han bombar medan McCain skulle bomba direkt.
Den verkligt alternativa berättelsen i amerikansk politik berättas av De gröna. Deras presidentkandidat är en svart kvinna. Men en sådan lär inte ens kvala in i den amerikanska Idol 2030.
<h2>Birger Schlaug är debattör och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>