Recension


Göteborgs Fria

Fredrik Nyberg söker sig till bruset

I Fredrik Nybergs poesi kan man emellanåt upptäcka en tyst och stillsam gråt i bakgrunden, som poeten själv verkar vilja gömma undan till varje pris. Ibland glimtar den här sorgen fram, men tyvärr allt mer sällan i hans senare böcker.

I Nybergs två första diktsamlingar fanns det en del existentiella funderingar kring åldrande, död och religion. Sådant existentiellt-biografiskt innehåll har sedan gradvis försvunnit, och den nya diktsamlingen Nio, nine, neun, neuf är nästan helt avpersonaliserad. Vad har hänt? Tja, Nyberg kom in i kretsarna kring kulturtidskriften OEI, där den subjektiva, erfarenhetsmättade och existentiella dikten är mer eller mindre tabu. Vad som i stället hyllas är brus, en dikt där läsaren inte kan känna sig hemma och trygg utan hela tiden måste navigera genom ett sammelsurium av olika röster. I praktiken leder det till söndersprängda textmassor som främst diskuterar sin egen tillblivelse. Ibland kallas det language-poesi efter den amerikanska litterära riktning som är grunden för den här poesin, ibland med en svensk term språkmaterialism, och ibland hävdar förespråkarna att det inte handlar om någon litterär riktning överhuvud taget, utan helt enkelt den nya poesin.

Ett av de största problemen med den här typen av poesi är att den hela tiden blir lite för smart för sitt eget bästa. Texternas innehåll tenderar att hamna i bakgrunden till förmån för de intrikata teorierna. Det blir helt enkelt lite mer intressant att prata om poesin än att verkligen läsa den. Ett ganska typiskt citat ur Nio, nine, neun, neuf:

”En massa ord. Den 26:e december. Tens. Tänk om varje bokstav är skit.

Som i Drottning Silvia Renate Sommerlath-Bernadotte. En man säljer

sitt barn på en film. Vi blir samtidigt oense om magsäcken och mjölken.”

Ja, så där håller det på. Allt blir på en gång betydelsebärande och betydelselöst, ett osorterat flöde av information.

I det exemplar av Nybergs tidigare diktsamling Blomsterur som jag läste på Stadsbiblioteket inför den här recensionen har en förbryllad läsare med blyerts skrivit ett litet frågetecken bredvid raden ”Att läsa är att bli rövknullad”. Jag misstänker att det är just ett sådant frågetecken Fredrik Nyberg är ute efter att locka fram.

Fakta: 

Poesi

Nio, nine, neun, neuf Författare Fredrik Nyberg Förlag Norstedts

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

De tar ett andetag tillsammans

Recension

Bakom Luft står saxofonisten Mats Gustafsson och säckpipeblåsaren Erwan Keravec. Inhale är deras debutskiva.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu