Omslaget till Exile on Main Street är även det signerat av Frank. Ett myllrande collage bestående av varitébilder och bisarra porträtt. Kolla in mannen som tryckt in tre tennisbollar i munnen! Omslaget är lika fascinerande som Stones bubblande boogiegryta.

Jag älskar vinylskivan. Inte bara för att de låter bättre, de är dessutom snyggare än den horribelt fula cd-skivan. Bläddrandet i skivbutikernas backar stannar inte alltid vid plattor gjorda av artister som man redan känner till, utan även när ett vackert omslag fångar intresset. Hemma vid skivspelaren inser man alltför ofta att innehållet inte riktigt var lika intressant som omslaget.

I dag är det omodernt att köpa musik. Klart är att vi snart slipper cd-skivan. Trenden är att vi i framtiden kommer att prenumerera på musik via nätet. Kunden väljer en plattform som passar dess behov och betalar sedan en månadssumma för att få tillgång till utbudet. Förmodligen kommer det att vara gratis och nedladdning blir onödig. Istället är det ”strömmad” musik där intäkterna kommer från reklam och där procent delas ut till artisterna som spelas.

I Sverige har Marit Bergman bedrivit pionjärarbete med prenumerationstjänster. För 85 kronor per år får man nyskrivna låtar och bonusmaterial via hennes hemsida. Internationellt har giganter som Radiohead valt att lägga ut sitt album för nedladdning med frivillig betalning.

Den här utvecklingen har på gott och ont gjort att musik konsumeras på ett nytt sätt. Fördelarna är att man upptäcker mycket ny musik. Nackdelen är att man i allt större utsträckning lyssnar på enskilda låtar. Det är ett slags jukebox-kultur som gäller. En konservativ vinylsamlare som jag oroas över att helhetstanken med att göra ett album alltmer är historia.

I Göteborg har Ola Borgström ihärdigt drivit skivbolaget Service. Under det senaste decenniet har han alltid varit i framkant och utmanat den rådande synen på vad popmusik kan vara och hur den kan framföras. Borgström oroas precis som jag över att mytbildande album, som exempelvis Exile on Main Street, inte görs i dag. Kontakten mellan musiken och publiken har försvagats, och vad Borgström har insett är att musik är mer än bara låtar. Han vill återinföra kontexten med bilder, omslag och myter kring banden.

Service kommer i fortsättningen att låta sina artister släppa separata låtar som digitala releaser. Men man kommer sedan att sammanställa materialet och släppa dem som ett album som ges ut i ett generöst format. Tanken är att arbeta ihop med konstnärer som kan skapa ett mervärde till musiken. Borgström har knutit Carl Hammoud till Service. The Embassys senaste singel åtföljs av ett konstverk av Hammoud.

Jag önskar Service lycka till. För visst vill vi ha mer än bara musiken!