Vem ”äger” det offentliga rummet?
Vem ”äger” vårt gemensamma utrymme, där alla kan mötas och vistas? Frågan har ställts ganska ofta i Borås, särskilt i samband med Pinocchiodebatten, skriver Bengt Wahlgren, kulturnämndens ordförande i Borås.
Svaret kan tyckas givet. Vi alla som bor i stan äger gemensamt det offentliga rummet och bör också få vara med och bestämma. Självklart, eller hur! I verkligheten är det inte så enkelt.
Vi har ju en representativ demokrati, där vi i politiska val utser våra ”folkvalda” som skall fatta beslut som representanter för oss. Vi har också folkvalda lagstiftare i riksdagen, som bland annat har stiftat Plan- och bygglagen, som också reglerar det offentliga rummet. I vårt komplicerade samhälle uppstår det som bekant lätt ett avstånd mellan politikerna och tjänstemännen å ena sidan och väljarna – allmänheten å den andra. Missnöjesyttringar som insändarstormar och politikerförakt frodas.
Verkligt medborgarinflytande är ju jätteviktigt, men också väldigt svårt att tillämpa i praktiken. Det finns emellertid en metod som gör att gemene man, du och jag, kan vara med och få inflytande över stadsplaneringsfrågor som angår oss. Den metoden heter Cultural Planning, en term som inte är lätt att översätta, och den har använts i bland annat Storbritannien, USA och Canada. I Sverige har den provats i några få städer och regioner, Landskrona, Simrishamn, Öresundsregionen och i Regionförbundet Södra Småland, som kanske var först ut hos oss.
Metoden är demokratisk och bygger på samarbete och ett tvärsektoriellt synsätt. Låt oss säga att målet är att göra en stadsdel, ett torg, en park eller en gata trevligare och trivsammare för människorna som befinner sig där. Eftersom det har visat sig att framgångsrika städer och regioner har lyckats utnyttja kulturella resurser och kreativa näringar så utgår man från kulturen som en viktig faktor, men man bygger på ett vidgat kulturbegrepp, det vill säga, man inbegriper i och för sig ”finkulturen” men tar också med exempelvis samhällsplanering, design, media och kreativa delar av näringslivet.
Den som jobbar med Cultural Planning börjar med att göra en kartläggning i vid bemärkelse. Vilka är de starka sidorna, det typiska, det unika? Hur är platsens ”själ”? Vilka är svagheterna, vad måste förändras och förbättras? Här kommer du som medborgare in. Ett moment i Cultural Planning är nämligen publikundersökningar på plats och man intervjuar alla slags människor som vistas i det aktuella området eller är påverkade av det. Dessutom skapar man så kallade fokusgrupper och undersöker småföretagarnas värderingar. Samverkan och sektorsövergripande är som sagt nyckelbegrepp i Cultural Planning.
När man har samlat in ett arbetsmaterial börjar en analysfas. Beroende på målsättningen försöker man besvara ett antal frågor. Det finns ju en tendens att ”experter” av olika slag redan tror att de har alla svar. Vad tycks människor gilla? Vad ogillar de? Vad oroar dem?, Vad saknar de? Varför befinner de sig just här just nu? Vad behöver förändras och förbättras?
Med utgångspunkter i materialet och analyserna försöker man sedan dra slutsatser och fatta beslut, som alltså ska spegla folkviljan och ge en intresserad allmänhet inflytande över det offentliga rummet.
Jim Dine, född 1935, är en amerikansk konstnär som varit verksam sedan 60-talet. 1993 hade Jime Dine en stor utställning på Borås Konstmuseum och fattade tycke för staden. Som sexåring upplevde Jim Dine sitt första möte med Pinocchio när hans mamma tog med honom på Disneyfilmen med samma namn. Den unge blivande konstnären fascinerades av historien om trädockan som ville bli en riktig människa.
Hans Pinocchiostaty Walking to Borås är nio meter hög och står vid Allégatans södra ände.
