Göteborgsartisten The Key vill verkligen få till det där sötdoftande tunggunget hans förebilder bemästrat men insatsen räcker inte hela vägen.

Inledande "Fat" har förvisso ett mycket bra budskap, men lyssnaren distraheras lätt av cirkusminnande synthblippande. Produktionen är ojämn, gitarrerna sitter där de ska, men resten känns nästintill åttitoalsplastig. En smula platt och lätt intetsägande. Helhetsintrycket hjälps heller inte av att uttalet ofta svajar märkbart halvvägs in i flera låtar. Dock är det uppenbart att skivan är ett resultat av upphovsmannens kärlek till reggae. Jag tycker mig kunna höra både en och annan passage som minner om nyligen mördade reggae-ikonen Lucky Dube. Skivan funkar definitivt som bakgrundsmusik till ytterligare en sommar som så sakteliga regnar bort, men tyvärr håller den inte för koncentrerat lyssnande.