Han skriver egensinniga och vackra melodier. Därtill behandlar han sin akustiska gitarr på ett förnämligt sätt.

Det är ingen tvekan om att den lille canadensaren är en värd en större publik än den han har. Men den befintliga är ytterst hängiven och själv verkar han nöjd med att ha det så.

Den nya skivan - hans nionde soloalbum - är mindre gitarrbaserad än vanligt. Här är det mycket piano i förgrunden. Av de tidigare påminner den nog mest om Whereabouts från 1999. Med den viktiga skillnaden att delar av de nya inspelningarna gjordes på Cuba.

Där strålade han och den svenskfödde producenten Martin Terefe samman med en blåssektion som starkt färgar skivan. Inte så att Sexsmith plötsligt doftar salsa, men så att betoningen på skivtitelns sista stavelse känns berättigad.

Blåsarrangemangen passar utmärkt både i stycken som vackert ledsna Hard time och betydligt mer optimistiska Brighter still. Liksom i skivans mest singelmässiga spår, Brandy Alexander, som Sexsmith skirivit tillsammans med sin landskvinna Leslie Feist, som redan givit ut sången i sin version och som tidigare spelat in en cover av Sexsmiths Secret Heart.

På det här albumet har han tagit hjälp av fler svenskar, basisten Sven Lindvall och pianisten Claes Björklund, och det är ett av de bättre i en nästan alltigenom ovanligt god produktion från en av samtidens finaste och mest unika kompositörer.