Skribenterna är dock ojämna som stilister. De tar olika grepp för att skildra sina respektive målare, och lyckas också olika bra. Josefine Adolfssons porträtt av Adams är kanske det innehållsmässigt mest intressanta, men författarinnan lägger in mycket av sig själv i texten - som i slutändan delvis blir en redogörelse för deras möte. Det kan vara passande i rätt sammanhang, men ligger här farligt nära gränsen då fokus flyttas från berättelsen till berättaren.

Det rakt motsatta gör Björn Almqvist, till synes nödd och tvungen, då han ska porträttera den fåordige Nug. Den legendariske tågmålaren, som enligt rykten från den tid då jag själv sprang runt med sprejburkar i ryggsäcken färglagt mer än 10 000 vagnar runt om i Europa, tycks inte haft någon större lust att bli intervjuad. Istället berättar andra framstående målare om honom, som person, som artist och som fenomen. Det fungerar mycket väl, och ger ett träffsäkert inifrånperspektiv.
De graffitiartister som porträtteras i Overground 2 är inga nybörjare, och många har arbetat med uttrycket sedan 1980-talet. För boken som helhet är detta en fördel, av flera skäl. Förutom det uppenbara - att det finns en diger produktion att skildra - så för urvalet av konstnärer med sig ett i sammanhanget långt tidsperspektiv som ger berättelserna en mångfald av bottnar.
För trots att Overground 2 är fast förankrad i en subkultur så blir den mer än ett nedslag i en ungdomsrörelse, mindre av en ögonblicksbild och mer av översiktlig konstnärlig utveckling.
Och dessutom blir den, kanske oavsiktligt, ett intressant och ganska unikt dokument över graffitikulturens inverkan på individen.
Att observera de största namnen är också ett sätt att förstå konstformens utveckling. Det är de konstnärer som skildras i boken som utvecklat graffitin. Genom att ha präglats av ett bildspråk, modifierat detta, blandat in yttre element och sedan återvänt till rötterna. Om och om igen.

Overground 2 blir på så vis inte bara en samling personliga berättelser, utan även en historieskrivning. En dokumentation över en ytterst vital konstform som i stor utsträckning definierats av att alltid ha oddsen emot sig.
Att samla materialet mellan två pärmar är bra, för mycket av det är redan borta, och mycket lite av det kommer någonsin att pryda väggarna på ett galleri. Vore man kritisk skulle man kunna kalla det läsvärt och en fest för ögat. Vore man mer spontan är nog 'smärre kulturgärning' det första uttryck man skulle använda.