Swedish Battle Camp utgör startskottet för en kampanj som är planerad att pågå i tre år. Kostnaden för 2006 är 66 miljoner kronor, men för de kommande åren finns ännu ingen budget fastslagen. Syftet är att väcka intresse för det nya försvaret, men kampanjen har också framkallat kritik. Försvarsdagen i frihamnen samlade ett 40-tal demonstranter med banderoller mot vapenexport och glorifiering av krig. På plats fanns flera fredsorganisationer - men även studenter och andra ungdomar utan organisationstillhörighet. Bland de senare fanns Sara Andersson och Charlotte Edström, som var med och tog initiativ till protesten.

- Vi ser det här som osmakligt krigsförhärligande, och ett försök att sälja in försvaret till allmänheten. Vi tror på förebyggande fredsarbete och internationellt engagemang, men militära medel är inte rätt sätt att skapa fred. De kan i bästa fall lägga lock på våldet, men man löser inte de grundläggande problemen. Resurserna borde gå till förebyggande arbete istället.

Stridsvagnar som stod uppställda inne på området täcktes snabbt av nyfikna barn, och många av de som samlats för att protestera var upprörda över att militären stod för familjeunderhållning. Försvarets informationsdirektör Staffan Dopping försvarar sig mot kritiken.

- Tanken är ju inte att man ska se stridsfordonen som skojiga leksaker. Men om det ska vara möjligt för människor som kanske har barn i olika åldrar att komma dit så bör det finnas någonting för alla. Därför har vi gjort det familjevänligt.

Han menar också att kampanjen i sin helhet präglas av saklig information.

- Man kan inte bara plocka ut en del och säga 'titta här finns inte hela sanningen.' Man bör även läsa ÖB:s text i den långa tidningsannonsen och titta på kampanjsajten. Men vi tror också att det behövs en mer konkret upplevelse.

Den som besöker försvarets kampanjsajt möts av en introduktionsfilm där en sekvens från terrorattacken mot World Trade Center illustrerar de nya hot som har uppstått efter kalla krigets slut. Två tv-reklamfilmer innehåller också starka våldsscener. En av dem förmedlar budskapet att 'världen blir allt mindre - därför behövs ett nytt svenskt försvar.' Rena skräckpropagandan, menade Petra Tötterman Andorff och Lisa Hagström från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet i en debattartikel i GP. Staffan Dopping slår undan kritiken.

- De här hoten som man känner av när man ser den här filmen är ju verkliga. Verkligheten är skrämmande, det är därför vi verkar utomlands. Kriminalvälde och terrorism finns huvudsakligen på andra håll i världen, men tanken med filmen är att vi ska känna att även om det här rent geografiskt inte är på andra sidan väggen, utan kanske 200 eller 500 mil härifrån, så är det ändå någonting som påverkar vår säkerhet, svarar han.

Janne Flyghed, professor vid kriminologiska insitutionen på Stockholms universitet, menar dock att det ofta saknas belägg för de hotbilder som målas upp.

- Det vore behjärtansvärt om försvaret kunde lägga ner lika mycket pengar på att presentera reella hotbilder istället för att köra sådana här propagandagrejer. Till och med SÄPO sade i sin verksamhetsberättelse förra året att det inte finns några reella terrorhot mot Sverige. Och internationell brottslighet och liknande fenomen har ju alltid påverkat oss, men i och med det vidgade säkerhetsbegreppet så har försvaret sett nya uppgifter.

- Självklart finns en egennytta från försvarets sida. Nu går man på offensiven efter alla nedläggningar. Man vill påverka allmänhet och politiker till att ta nya hotbilder - som man tyvärr inte styrker med fakta - på allvar, fastslår Flyghed.