EU-frågan lär uppröra en del den här gången. Maria Wetterstrand har kovänt i frågan om svenskt medlemskap i EU. Och Peter Eriksson och Per Gahrton har meddelat att man aldrig egentligen stött utträdeskravet. Man kunde väl ha sagt nåt till mig under alla år jag var rör…

Personligen är jag ingen Absolut Motståndare till EU. Men att byta fot nu kan inte vara det smartaste. Dels har ingenting hänt som föranleder fotbyte, dels blir fältet fritt för vänsterpartiet och sverigedemokraterna att marknadsföra sig som de enda riktiga EU-kritikerna. För det är så det kommer att uppfattas. Mp riskerar att skjuta sig självt i foten.

När Maria Wetterstrand motiverar sidbytet med att EU blivit så bra i klimatfrågan så gnisslar det i argumentationen. Vilket – ibland uppträder pinsamheterna närmare än vad som är hälsosamt – den gamle moderaten Anders Wijkman påtalat i Marias egen partitidning Grönt. Han sa följande: ”Jag tycker att det är märkligt att EU först uttalar att man ska minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent fram till år 2020, för att sedan sänka ambitionsnivån till 20 procent. Det gör att jag är mycket kritisk. Sedan är målet till 2050 otydligt”.

Jag håller med. Det är tråkigt att Maria Wetterstrand, som jag verkligen lärt att uppskatta under alla år, valt att legitimera myten om EU som den stora miljöhjälten. Myten är en... myt! Skickligt marknadsförd av borgare och sossar, av fack och näringsliv. De 20 procent EU lovat att minska växthusgaserna med är inte kopplade till några större uppoffringar. Eller som Anders Wijkman påpekar: ”Att ta bort 20 procent till 2020 är enkelt.”

Så är det. Frågan är om det inte skett även utan klimatdebatten. Ökande priser på fossila bränslen leder till teknikskifte. Dessutom köper vi i EU allt fler av våra varor från Kina – som då fiffigt nog belastas med utsläpp av koldioxid på grund av vår konsumtionshysteri. Trots att vi exporterar klimatutsläppen så är det konkreta målet att varje EU-medborgare ska få släppa ut dubbelt så mycket som varje kines. Och närmare fyra gånger så mycket som varje indier...

Anders Wijkman kunde förresten ha lagt till att EU lägger ett tak för hur långt enskilda medlemsstater får gå när det gäller miljö och hälsa. Ett golv är bra, men ett tak är groteskt.

Man kan misstänka att Marias argumentation snarast var taktiskt motiverad, för att göra medlemmarna i partiet möra. Men om det vet jag inte något, är bäst att tillägga.

Jag inser att unionen växer samman alltmer. När institutioner och lagstiftning likformas så kommer vi så småningom till en punkt när unionen består av delstater av länskaraktär, inte av nationer. Att då, när vi kommit dithän, kräva utträde är lika larvigt som om Texas skulle begära utträde ur USA. En sådan argumentation för sidbyte hade känts mer relevant än det miljöargument som Maria använt.

Men det är inte bara frågan om EU som är under omdaning. Idén om grundtrygghet – symboliserad genom visionen om basinkomst/medborgarlön – vill partistyrelsen skrota för att istället anpassa sig till övriga partiers arbetslinje; det ska vara lönearbetet som avgör vilket värde staten sätter på dig. Medborgarens reella värde sätts utifrån hur mycket hon producerar av sådant som räknas in i BNP. Ideologiskt innebär detta en synvända för De gröna. Några steg tillbaka ideologiskt. Men steg närmare statsrådsposter.

Jag skulle bli förvånad om kongressen accepterar detta. Jag har alltid, även när jag var språkrör, haft större tillit till kongresserna än till partistyrelsens majoriteter.