Ingrid Hollinger, 69 år, har i dag inga problem med att definiera sig som homosexuell. Hon är aktiv i en förening för lesbiska över 35 år, Golden ladies, i RFSL och i Homosexuella socialister. Redan tidigt i sin ungdom på 50-talet i Enskede utanför Stockholm visste hon att hon var homosexuell. Men då var det omöjligt att öppet visa det.

– När de andra tjejerna började tala om killar så var jag inte ett smack intresserad, men jag spelade ju med. När de sa ”Åh, den där killen är så gullig” så sa jag ”Ja…”.

Då saknade hon någon att tala med om sin homosexualitet.

– Det var alldeles omöjligt på den tiden. Nu däremot så har vi ju till exempel en ungdomsverksamhet, Egalia, två gånger i veckan på Huset här i Stockholm, där ungdomar kan träffas och prata med vuxna. Tänk om man hade haft det när man själv var ung!

Hon tycker att det är mycket lättare att leva öppet nu, när hon är pensionär och bor i Stockholm. Men under 17 år bodde hon och arbetade i Tidaholm, och då valde hon att inte vara öppen.

– Nu när jag är gammal pensionär struntar jag totalt i det. Men i Tidaholm var jag försiktig, faktiskt. Jag berättade det för en nära vän som liksom jag arbetade på biblioteket. Det är en liten stad, det pratas så mycket om alla ändå.

Nu hade Ingrid Hollender inte något förhållande under tiden hon bodde där, annars hade hon kanske gjort på ett annat sätt.

– Hade jag varit tillsammans med någon så hade jag kanske gaskat upp mig. Nu berättade jag inte så mycket. När jag for upp till Pride så sa jag bara att jag hade träffat kompisar – och det var ju i och för sig sant, säger hon och skrattar.

Förutom under Tidaholmsperioden har hon kunnat vara relativt öppen med sin homosexualitet, allt sedan mitten på 60-talet.

– Jag kom ut då, för då hade jag någon som jag höll ihop med. Och då gick jag även med i RFSL. När jag pluggade på universitet var jag också öppen, då brydde jag mig inte om vilken professor som kände till det.

Men hon menar att även om det är mycket lättare att vara öppen i dag så underlättar det om man befinner sig i en stor stad och både kan vara anonym och träffa andra homosexuella.

– När jag bodde där i Tidaholm fanns det en RFSL-förening i Skövde, det var det närmaste man hade. Det är svårare i mindre samhällen, jag förstår homosexuella som flyttar till större städer.

När hon kom ut på 60-talet mötte hon inte några särskilt negativa reaktioner från omgivningen, berättar hon.

– Då var jag ju redan i de miljöerna där folk inte brydde sig så mycket. Men nu är det så normalt, det är inget som berör unga i dag. När jag berättar säger de bara ”Jaha, var träffas ni då?”.

En effekt av att samhället är mer tolerant mot homosexuella i dag är att det har blivit lättare för homosexuella att skaffa barn.

– Många i Golden ladies trodde att man måste gifta sig med en man för att skaffa barn, och flera har ju gått den vägen. Jag har inte gjort det. Men nu finns det ju andra möjligheter om man vill ha barn, genom insemination till exempel, eller tillsammans med något bögpar kvinnorna känner. Det är lättare nu.

En annan skillnad mot förr är att homosexuella i dag har rätt att registrera partnerskap. Men Ingrid Hollinger är kritisk mot lagen.

– Jag tycker att man ska kalla alla äktenskap för äktenskap, det är löjligt att så krampaktigt hålla fast vid att det ska vara en skillnad – vi ska göra på samma sätt men ändå inte. Det var nog ett tvunget steg på vägen, men nu tycker jag att det är nödvändigt att gå vidare.

I morgon, lördag, kommer hon att stå på Sergels torg med Homosexuella socialister för att manifestera Internationella dagen mot homofobi.

– Vi är en liten men tapper skara som brukar stå där varje år.