Naome Ruzindana föddes i Uganda 1975, men hennes föräldrar var ursprungligen tutsier från Rwanda. De tvingades att lämna landet efter att folkgruppen hutu gjorde revolt 1959 och tog makten i landet. Efter folkmordet i Rwanda 1994 återvände många tutsier, bland annat hennes familj.

– Jag tvingades att åka tillbaka 2003 och arbeta för mitt land.

Innan dess hade Naome Ruzindana gift sig i Uganda och fått två barn tillsammans med sin man. Men efter fem år insåg hon att hon lurade sig själv.

– Jag älskade aldrig honom utan fortsatte att vara otrogen mot honom med mina olika flickvänner. Jag bestämde mig för att ta mina barn och lämna honom för att leva ett liv som kändes som mitt. Sedan dess har jag uppfostrat barnen tillsammans med olika flickvänner.

Var det ett svårt beslut?

– Nej, men det blev det när min familj lade sig i. De trodde att beslutet berodde på att jag hade gift mig ung och de ville tvinga mig att vara kvar. Jag försvann i ungefär ett år. Det var tufft. Jag levde inte med mina barn och hade familjen emot mig.

Men nu har familjen accepterat att hon är lesbisk, även om relationen mellan henne och dem i dag inte är särskilt bra. Särskilt svårt blev det med bröderna, som arbetar för Rwandas regering.

– Regeringen hotade mig på grund av mitt arbete och det jag sa i medierna om de utmaningar som regeringen utsatte homosexuella för i Rwanda. Jag har varit aktivist sedan 2003 men 2011 blev det för mycket med alla dödshot via epost och telefon.

Det var framför allt i samband med en stor kampanj mot homosexuella år 2009 som hennes position blev ohållbar.

– Jag var med på tv och i nyheterna. Mina bröder ville att jag skulle sluta att använda vårt efternamn. Min konflikt med regeringen påverkade dem. Det var ett av skälen till att jag tvingades att lämna landet.

Hur är situationen för hbtq-personer i Rwanda?

– Det är ett konservativt land där många tror att homosexualitet är en västerländsk influens. Utåt låtsas Rwanda vara tillåtande men i själva verket är situationen värre än i Uganda. Homosexuella fängslas, misshandlas och dödas i det tysta.

2011 fick Naome Ruzindana uppehållstillstånd i Sverige och i augusti 2013 började hon att arbeta för RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, som koordinator för programmet Newcomers för hbtq-migranter.

– Jag förstod att migranter råkade ut för många problem. Det finns ofta en allvarlig homofobi på boendena där du blir illa behandlad av andra migranter. Det är det första traumat för många hbtq-personer.

Handläggare på Migrationsverket tvivlar ibland på att asylsökande talar sanning om sin sexuella läggning.

– Det finns också fördomsfulla tolkar som hittar på historier. Den som kommer från ett homofobiskt land är ofta homofob och kan aldrig tolka mitt fall på ett korrekt sätt. Och asyljurister är inte särskilt väl insatta i hbtq-frågor och representerar inte oss ordentligt.

På grund av de här problemen började Naome Ruzindana att besöka asylsökande, träffa tolkar och jurister, kontakta Migrationsverket och dokumentera asylsökandes fall. På ett år med RFSL har hon åstadkommit mycket.

– Fram till augusti 2014 vann vi 17 fall för nyanlända som fått avslag på sina ansökningar. De var på vippen att bli utvisade men vi har räddat deras liv och säkrat deras permanenta uppehållstillståd. Det är jag stolt över.

I december registrerade hon sin nya förening Find hope, som ska kämpa både för hbtq-migranter och för unga personer som brottas med genus- och sexualitetsfrågor. Hon menar att många unga är utsatta i mötet med föräldrar, lärare och vårdpersonal.

– De flesta föräldrar vars barn håller på att växa upp ställer samma fråga. Om du är pojke frågar de vem din flickvän är, och om du är flicka frågar de vem din pojkvän är. Det har jag mött både i Sverige och i Rwanda. Jag vill att föräldrar ska låta sina barn fatta egna beslut när det gäller kärlek och istället fråga vem deras partner är.

När det gäller hbtq-migranter ser hon ett behov av en organisation som utgår ifrån migranters egna erfarenheter.

– Vi har försökt att passa in i det svenska samhället, men vi har andra kulturer och har tappat bort oss själva genom att försöka att passa in. Vår röst i samhället har gått helt förlorat och vi behöver göra den hörd.

Dock betonar hon att det inte ligger någon konflikt med RFSL bakom beslutet att starta något nytt.

– Jag kommer att samarbeta med dem i många fall. Jag vill inte vara en konkurrent, utan en allierad, men ibland har vi olika sätt att göra saker. Vi behöver en plats där vi kan vara oss själva och Find hope ska skapa det utrymmet. Vi vill berätta våra egna historier och inte få dem berättade av andra.

Nästa år finns mycket att göra inom den nya organisationen, säger hon. Bland annat vill hon hålla seminarier för nyanlända som ska få stöd kring asylprocessen, till exempel om hur de kan dokumentera sina fall, vad som menas med Dublinärenden och hur de kan prata med sina tolkar. Hon tänker också besöka olika kommuner, församlingar och idrottsföreningar och träffa nyanlända, föräldrar och ungdomar, för att prata om mobbning och hur unga kan få stöd att vara sig själva.

På lång sikt är föreningens mål att bidra till ett bra politiskt klimat i Sverige.

– Jag vill inte fortsätta att höra SD och andra rasister. Jag vill bygga en bro mellan gamla och nya invånare så att Sverige blir en vänlig miljö där nyanlända känner sig trygga.

Det handlar mycket om att förändra attityder, säger hon.

– Vi vill inte dömas ut på grund av vår hudfärg eller var vi kommer ifrån. Vi vill arbeta och bli en del av samhället.