När den egyptiska regeringen i måndags pötsligt annonserade en rad skatte- och prishöjningar kom det som en chock för de flesta egyptier, trots att de är vana vid att viktiga beslut tas högt ovanför deras huvuden. Bland invånarna i den fattiga kairostadsdelen Warra’ al-Arab väcker de senaste prishöjningarna heta känslor.

– Regeringen har ingen kontakt med verkligheten. De lever i palats medan folket svälter utanför! säger 23-årige Mustapha, som liksom många andra ungdomar i området saknar fast arbete.

Mest kontroversiellt var en höjning av priset på diesel och olika typer av bensin med mellan 35 och 50 procent.

– Allting kommer att bli dyrare eftersom transporterna blir dyrare. Jag tjänar 10 pund om dagen och spenderar redan 2 pund på bussresor till och från jobbet i centrum, säger butiksbiträdet Tamer, 22.

En våg av strejker som svept över Egypten det senaste året kulminerade i början av april i två dagars massiva gatuprotester och upplopp i industristaden Mahalla i nildeltat. Tre personer sköts ihjäl av polisen under protesterna. I ett försöka att lugna ner situationen lovade president Hosni Mubarak inför 1:a maj att höja alla statsanställdas löner med 30 procent. Men bara några dagar senare chockades nationen av nya prishöjningar.

– Tidpunkten är fruktansvärt dåligt vald. Regeringen ger med högra handen och tar med den vänstra, säger ekonomen Ahmed El-Nagger på Al-Ahram Center for Political and Strategic studies till den egyptiska tidningen The Daily News.

Oppositionspolitiker är betydligt hårdare i sin kritik. En ”konspiration mot de fattiga,” kallade en företrädare för Muslimska brödraskapet prishöjningarna under en debatt i parlamentet. Regeringen menar att åtgärderna krävs för att finansiera höjda löner för statsanställda arbetare och tjänstemän. Men dessa utgör bara en tredjedel av den totala arbetskraften i landet.

– Visst är det bra att de vill höja lönerna, eftersom ingen kan leva på sin inkomst nuförtiden i Egypten. Men hur hjälper en löneförhöjning för de statsanställa mig, som inte ens kan hitta ett jobb? säger arbetslöse Mustapha.

I mars låg den årliga inflationen på 15,8 procent. Men priset på många viktiga basvaror som bönor, vete, och matolja, som utgör en stor del av utgifterna för de med lägre inkomster, har ökat med mellan 50 och 100 procent.

Egypten är långifrån det enda landet som drabbats av den senaste tidens kraftigt stigande matpriser, som är ett globalt fenomen. Trots det håller de flesta egyptier regeringen ansvarig för krisen, eftersom de i decennier har väntat förgäves på att få det bättre ställt. Istället har många fått det sämre. Arbetare som för 20 år sedan kunde spara en del av lönen har de senast åren klagat på att den inte ens räcker till mat och hyra. Trots god ekonomisk tillväxt och växande lyxkonsumtion bland de högre samhällsklasserna ökade andelen fattiga i landet mellan år 2000 och 2005, enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP.

Enligt regeringens kritiker har de senaste decenniernas avreglering och liberalisering av ekonomin bidragit till de växande klyftorna i landet. Att ingen oberoende facklig organisering tolereras av den auktoritära staten har sannolikt också bidragit till att lönerna för såväl arbetare som lärare, sjuksköterskor, och andra anställda inom den offentliga sektorn inte ökat i takt med inflationen.

Trots de senaste årens löften om politiska reformer har skyddet av fackliga rättigheter inte stärkts. Efter protesterna i Mahalla, som bröt ut efter att säkerhetspolisen ingripit för att stoppa en planerad strejk i landets största statligt ägda textilfabrik, sitter minst tre fackliga aktivister fortfarande fängslade på direkt order av inrikesministeriet. b

5 Egypten hör till de länder som drabbats hårdast av den senaste tidens stigande matpriser, eftersom landet importerar halva sin konsumtion av vete och majs. 20 procent av befolkningen lever på mindre än 1 dollar om dagen, och inflationen gör allt fler beroende av subventionerade varor för att överleva. De senaste månaderna har minst 15 personer dödats i samband med bråk i de växande köerna utanför statliga bagerier. Sedan slutet av 2006 har antalet strejker och andra fackliga aktioner mer än fördubblats, och spridit sig till så gott som alla sektorer.