På min väg till utställningen med avgångselever från Valands Konsthögskola passerar jag Fotohögskolan där någon hängt upp en banderoll med texten: Jag gör konst för att synas. Kanske går detta statement ses som enda hållbara strategi när det gäller att utmärka sig i den strida ström av konstnärer som utbildas vid våra konsthögskolor runt om i landet. Varje år examineras ett 60-tal nya konstnärer som släpps ut på en arbetsmarknad som inte verkar veta hur man ska hantera denna yrkeskår.

Det man först möts av inne på Konsthallen är en installation av Åbi Berglund. Jag blir genast orolig att jag missat Valands årliga vårfest, för här ser det ut som om den redan är överstökad. Soffor och fåtöljer, med ditmålade ansikten på sitsarna, är utslängda och runt omkring dem skräpar mängder av tomflaskor. Eller har Berglund bara städat ut sin ateljé? I sin presentation skriver Berglund att han vill skildra 'antimänniskan' och utanförskapet. En attityd som innefattar en gammal romantisk konstnärsposition men som idag är ett självklart faktum för dagens konstnärer.

Förutom detta punkiga inslag är årets avgångsutställning ganska tillrättalagd och försiktig. Tematiskt finns inga direkta likheter konstnärerna emellan. I några verk går det att se ett gemensamt drag som handlar om individualitet gentemot det kollektiva.

Stina Östberg rekonstruerar en semesterresa som hennes föräldrar gjorde till Istanbul 1976. Hon besöker de platser som föräldrarna fotograferade och tar nya foton av dessa platser. Ett konkret sätt att vandra i sina föräldrars fotspår.

Frida Yngströms har låtit vänner och gatukonstnärer runt om i världen rita hennes porträtt och sedan skicka det till henne. Går det att ge en sann bild av en individ eller uppstår den istället i mängden av porträtt?

I Sigrid Wallskogs fotografier försvinner kvinnan nästan i de mönstrade tapeterna hon står framför; ett uppslukande av en omgivande struktur.

Det är alltid spännande med avgångsutställningar. Att få se vad fem års långa studier har gett och även som en indikation på trender och riktningar inom konstvärlden. Kanske går det inte att avläsa några trender genom att ta del av en avgångsklass men typiskt för utställningen är ett tillåtande av skiftande tekniker. Här finns allt representerat: måleri, akvarell, installationer, teckning, fotografi, video...

Mest spännande är Maria Karlssons Room with a seat. Ett erbjudande att lämna det traditionella gallerirummet och pröva på ett annorlunda 'seende'. Man leds två och två in i ett helt mörkt rum, endast ett snöre att hålla i. Väggarna buktar och skiftar struktur från släthet till strävhet. Man snubblar försiktigt fram trevandes i mörkret. Endast några syrsor hörs. Personen bakom mig snubblar på mina hälar och vi räddar oss tillsammans ut ur denna konstens labyrint.