Det går väl så där, och om man vill vara snäll kan man kanske säga att resultatet återspeglar uppdragets omöjlighet. I förordet beskrivs 'staden' som ett monument över mänsklighetens kulturella och teknologiska landvinningar, som ett koncentrat av människorna som bor däri och som ett mikrokosmos med en egen själ. Det är denna själ som The cities book säger sig vilja skildra, men med 200 städer utspridda över drygt 400 sidor blir beskrivningarna sällan mer målande - eller mindre hyllande - än de i en genomsnittlig turistbroschyr.

I toppen av listan, som tagits fram av Lonely Planets medarbetare och läsare, återfinns de vanliga misstänkta bland världens metropoler. På första plats kommer Paris, följt av New York, Sydney, Barcelona och London. Men även förhållandevis okända resmål finns med, som Nuuk på Grönland, Maputo i Moçambique och Luang Prabang i Laos.

Också Stockholm får vara med i det exklusiva sällskapet. På plats 51, efter Lissabon men före Kuala Lumpur, kan man läsa om 'en av världens vackraste huvudstäder' som lyssnar till smeknamnet 'Nordens Venedig'.

Det är intressanta saker som sägs, och jag får veta mycket om den hemstad som jag tillbringat den klart övervägande delen av mina dagar i. Exempelvis blir jag lite förvånad över att nära nog alla stockholmare tydligen håller sig med en sommarstuga. Inte heller kände jag till att den typiska stockholmaren gärna börjar sin dag med en lussebulle (såvitt jag kan förstå oavsett årstid) på Thelins konditori för att sedan promenera till Moderna museet.

En sak har dock The cities book rätt i, och för det ska researchteamet på Lonely Planet ha en eloge: alla stockholmare älskar Hammarby!

De av mina vänner som på grund av

oklara anledningar sökt sig till obskyra avgudakulter som AIK och Djurgården skulle förmodligen inte hålla med. Men vad vet de? De har säkert inte några sommarstugor heller.