Vid ett kloster i närheten av Port-Royal-des-Champs ligger ett litet värdshus där innehavaren lever ett tillbakadraget och stillsamt liv. Hit tar Don Juan sin tillflykt när han försöker undkomma några förföljare.

De följande sju dagarna tillbringar de tillsammans och Don Juan berättar om sina amorösa äventyr för den av besöket upplivade värdshusvärden.

Hos Handke blir den vanligtvis vällustige och skrupelfrie förföraren någon annan. Han är en djupt melankolisk människa, ständigt på jakt efter samhörighet och mänsklighet. Hans kontakter med kvinnor världen över handlar dock inte om kärlek betonar Don Juan 'det skulle bara ha förringat det som skedde'. Orsaken till hans sorg är förlusten av ett barn och möten med andra människor; den djupa och innerliga kontakten, att uppfatta samtidigheten med den andre, känna dennes vändningar och handlingar och uppleva dem som sina egna, får honom att överleva.

Hos Handke går det att läsa Don Juan som en världsmedborgare, utan tillhörighet med någon nation har han heller inga gränser som styr hans agerande.

I mötena med kvinnorna världen över uppstår attraktionen i just det nakna och oskyddade som Don Juan utstrålar. Han är på något sätt förutsättningslös och öppen i sina möten; utan fördomar går det att vara sig själv, att slippa förställa sig och låtsas. 'Kvinnan blir "obeskrivligt vacker" först när de inser att de syns, och låter sig synas.'

Det är en märklig roman som Handke skrivit. Berättandet är onekligen speciellt. Kompositionen är klassisk, språket genomarbetat in i minsta detalj men det finns här också något som är svårt att sätta fingret på. Laddningen ligger i en motsättning mellan den närmast otidsenlig tonen i Handkes språkbruk och att berättelsen samtidigt kommunicerar något alldeles aktuellt och allmänmänskligt.