Tre år är tre för många
Det är så länge sedan nu, men minns ni vad Bush-regimen sa när de gick in i Irak? De hade hittat bevis för att Irak byggde kärnvapen – det skulle bli en snabb manöver, de skulle oskadliggöra terrorhotet. Det är tre år sedan och de amerikanska trupperna ockuperar fortfarande Irak. De påstådda bevisen hittade man aldrig. Det upphör aldrig att förundra hur stora lögner män med makt kan leverera utan att det får allvarliga konsekvenser.
Tre år sedan. Ockupationen verkar inte se något slut. De givna motiven förändras. Över 100 000 irakier har dött i kriget. Mer än
2 400 amerikanska soldater har dött, en jämförelsevis liten siffra kan tyckas, inte sant?
Men när det upphör att vara siffror då? När det slutar att vara en symbol på ett papper och blir en människa av kött och blod, är den liten då också?
Jag beställde en bok på Amazons andrahandsbokhandel som aldrig kom. Efter ett par månaders väntan skickade jag ett syrligt mail till säljaren och undrade hur lång tid det skulle ta för en bok att resa från USA till Sverige?
Kvinnan som svarade bad så hemskt mycket om ursäkt, och sa att hennes man hade skött posten,
eftersom hennes son hade blivit skickad till Irak på
ett år den veckan.
Boom. Boom.
Det bultade i bröstet.
Av skam, av skuld, av ursinne. Av sorg över alla som dör i det här vansinniga kriget. Jag svarade och sa att den där boken kunde nog vänta, den var inte så viktig. Inte så viktig i jämförelse med hennes sons liv. Hon svarade att hon bad för hans säkerhet varje dag, varje timma. "Jag vet att någon ser efter honom, men jag vill bara att han ska komma hem på samma sätt som han åkte, mentalt och fysiskt. Vi pratade i en halv minut förra veckan, han sa att han mådde ok, så för ett tag kändes allt bra."
Jag kan inte föreställa mig att vara den kvinnan. Att föda en son som växer till man. Att ha en son som är man och tar värvning. Att ha en son som är man och tar värvning och går i krig. Att vara den som väntar, hoppas och ber, kanske till en gud man inte ens tror på? Plötsligt var kriget mig så nära. Det var aldrig längre bort än ett mejl.
Ett perspektiv vi sällan ser av det här kriget är amerikanernas. Genom media lär vi oss att allt ont kommer från USA, att Bush är djävulen själv och att alla amerikaner är dumma i huvudet. Men det här är givetvis en förenklad bild, som måste botas med kunskap.
Jag kan inte hata USA för jag vet att människor där kämpar varje dag för att de amerikanska trupperna ska lämna Irak.
Jag kan inte hata USA för jag vet att det finns mammor och pappor där vars barn också dör i kriget. Jag kan inte hata amerikanska soldater för jag vet att en kvarts miljon av dem blivit hemlösa efter att ha kommit hem. Det sociala skyddsnätet i USA är undermåligt, mental- och hälsovården för veteraner likaså. Det är inte glamoröst i USA att vara veteran, det är att tillhöra patrasket.
Det man förstår kan man inte hata.
Visst kan vi vara arga, visst ska vi vara arga, men vi får inte glömma vilka som ska hållas ansvariga, vilka som har makten. Och vilka som drabbas. Det spelar ingen roll vart man sig i världen vänder –fattiga och icke-vitas liv vilar i de rikas händer.
Tillsammans måste vi stoppa det som stoppas bör. I USA är det Bush-regimen, här hemma är det borgarna, överallt är det förtryck mot folk. Vi får aldrig stanna vid arrogant hat, vi får aldrig nöja oss med okunskap. Det man förstår kan man inte hata. Siffror är kött och blod. I dag manifesterar vi mot kriget i Irak. Tre år är tre för många.
För mer info om motståndet mot kriget i USA: www.bringthemhomenow.org
