Följderna av USA:s anfall på Irak spelas nu upp i teves nyhetssändningar. Att fredsrörelsen inte lyckades stoppa Bushadministrationens invasion framstår i ljuset av samhällskaoset och dödandet som ett tragiskt misslyckande. Hade kriget kunnat stoppas om vi valt andra metoder?

Tidigt på morgonen den 3 februari 2003 tog sig fem fredsaktivister in på Shannonflygplatsen, Irland. De grävde upp en bit av landningsbanan, med följd att tre flygbolag som transporterade amerikanska trupper och ammunition till Irak beslutade att inte längre mellanlanda på Irland. Om vi inte bara demonstrerat utan också, likt plogbillsgruppen Pit Stop, mer direkt och handgripligt lagt oss i krigsförberedelserna – skulle då historien tagit en annan vändning?

I samband med World Social Forum-mötet i Indien tidigare i år uppmanade prosaförfattaren och aktivisten Arundhati Roy den globaliseringskritiska rörelsen till "verklig kamp", eftersom "helgdemonstrationer" inte stoppar krig. Gandhis aktivism var inte bara politisk teater, skrev hon; den slog direkt mot det brittiska imperiets ekonomiska grundvalar. Roy föreslog att rörelsen skulle välja ut två av de storföretag som tjänar pengar på "förstörelsen av Irak", göra en lista på alla projekt som de är inblandade i, "leta reda på deras kontor i varenda stad i vartenda land runt om i världen" – för att stänga deras verksamhet.

Svenska folkrörelseaktivister har ett radikalt arv att falla tillbaka på. Strejkrätten var inget som riksdagen kom på. Den växte fram tack vare att beslutsamma arbetare började praktisera den; de gick i strejk trots att det var förbjudet. Religionsfriheten är ett annat exempel. Inte heller den var ett initiativ från det politiska etablissemanget. Den kom till stånd genom att frikyrkokristna med integritet trotsade de lagar som förbjöd kristen verksamhet utanför statskyrkans ramar. Folkrörelsernas civila olydnad var en del av demokratins framväxt i vårt land.

Denna kamptradition har dessvärre till stor del fallit i glömska, och Roys uppmaning har följaktligen inte rönt något större intresse i vårt land.

Vi svenska samhällsradikaler är vänliga. När vi är missnöjda med något framför vi våra åsikter, vi syr banderoller, vi protesterar, men spelar efter de spelregler som det rådande politiska systemet anvisar.

Andra radikaler är förvisso intensivt rebelliska – men glömmer bort omtanken. De kastar gatsten och ropar nazipolizei, med följd att de därmed förpassar sig bort från den civiliserade umgängesform som de flesta andra vill att samhället ska präglas av.

Ickevåldets unika kraft ligger, tror vi, i kombinationen vänlighet och olydnad. Genom maktbrytande olydnad är man i stånd att ingripa mot orättfärdiga samhällsfenomen, inte bara uttrycka sitt missnöje med dem. Olydnaden är det maktmedel vi behöver. Men också vänligheten är nödvändig. Aktivisternas trevliga uppträdande är en förutsättning för att respektfulla samtal ska komma till stånd med de politiska motståndarna och med allmänheten. Dessa samtal kan vara nödvändiga om positiv samhällsförändring ska äga rum.

Medlemmarna i plogbillsgruppen Pit Stop väntar dessa dagar på rättegång - de riskerar fängelse och dryga skadestånd. Världens ickevåldsutövare väntar på att svenska samhällsradikaler ska lämna sin ensidiga inriktning på protester och marscher, för att i stället bedriva "verklig kamp".