Sidorna uppdateras dagligen och USA ombesörjer sina soldaters situation och plöjer politisk terräng medan omvärlden står maktlösa inför civilbefolkningens misär och blodbepansrade gator. Irak befinner sig i fritt fall.
USA och västländska medier fortsätter att undvika ordet "inbördeskrig" i sina rapporter fastän situationen som en gång lutade åt ett regelrätt inbördeskrig idag är begravt i en konflikt och humanitär katastrof, som ingen ser någon ände på.

Att fortsätta förneka invasionens egentliga baktankar och inte erkänna att man står handfallna inför ett ohållbart politiskt dödläge där ingen part samtalar med den andra leder bara till att dödssiffrorna snart kommer föra tankarna tillbaka till de lågintensiva folkmorden, till exempel Balkankriget under 90-talet.

Vad kan omvärlden göra i ett läge där ingenting kan göras ogjort? Ockupationen av en suverän stat är ett faktum och de multinationella företagen befinner sig i Irak för att stanna. Iran och Syrien lär heller inte överge sina vapenbröder eller sluta bistå dem med retorik och vapentransporter alltmedan kriminella nätverk gror i skuggan av våldet och den politiska paniken.

I bakgrunden skymtas den påtvingade versionen av demokrati och rättvisa, den koloniala demokratins seger, alltför tragiskt symboliserad i den farsliknande rättegången mot Saddam med dess direkta följder; den förnedrande avrättningen efter uppenbara rättsliga brister följt av upptrappat våld, hämndaktioner och huvudlösa angrepp mot civilbefolkningen medan politiska och religiösa fingrar pekar skuldbördan mot någon annan.

Alltför ofta har västdemokratier levt med föreställningen att demokratier kan byggas ovanifrån. Det tänkandet har rest den moderna världen, inte på folkligt deltagande men på folklig passivitet och lydnad. USA förväntade sig att även irakierna skulle se väst som befriare och acceptera den ekonomiska plundringen. I Irak restes demokratin med synliga parlament, genom tusentals tidigare tystade röster som gjorde sig hörda och allt som kännetecknade Saddams år vid makten jämnades med marken.

Men de interna stridigheterna grodde i den politiska och sociala förvirringen och kulor, inte ord, ljuder längs gatans och folkets parlament i Bagdad. Befolkningen märkte snart att det inte rörde sig om en befrielse lika mycket som en ockupation. Och när de sista allianssoldaterna småningom lämnar Bagdad kommer ockupationen att kasta ljus på befolkningen genom den politiska dagordningen, oljetransporterna till väst och en påtvingad kultur som befolkningen inte ens bett om, men som de finner sig inspärrade i.

Vi lär fortsättningsvis uppmuntras att tro att inbördeskriget fortfarande är att föredra framför Saddam Husseins vansinnesstyre, eftersom västvärldens syn på demokrati och rättvisa stirrar sig blind på förekomsten av valurnor. Men för irakierna har pesten ersatts av koleran. Inbördeskriget, den djupa misären och de utbredda sociala klyftorna sprider sig som en epidemi, och har försatt Irak i ett fritt fall utan skyddsnät.