Jonas Hassen Khemiri fick stor uppmärksamhet för sin underhållande debutroman Ett öga rött. Den blev beskriven som en äkta röst från förorten och många tolkade berättelsen om den unge och förvirrade 'tankesultanen' Halim självbiografiskt. I boken fightas Halim friskt mot allt svenskt och förtryckande och förklarar allt arabiskt som genuint. Stockholmaren Khemiri själv uttryckte en viss besvikelse över att bokens tematiska innehåll om språkets vikt som identitetsskapare, individualitet och segregation fick denna olyckliga självbiografiska läsning.
Nu är han tillbaka med romanen Montecore. En unik tiger där han fortsätter sin jakt på det unikt svenska och svårigheterna att som invandrare få in en fot i den gemenskapen. Khemiri fortsätter även att förvilla läsaren genom att skriva in sig själv i berättelsen, vilket väcker frågor om autenticitet, äkthet, den yttre verkligheten och slutligen om hur individen tar plats och skrivs in i den större samhälleliga berättelsen. Precis som debuten är det en rolig och underhållande roman som uppslukar läsaren, men Khemiri visar också faran med fiktionen; hur den kan få oss att värja oss från den yttre verkligheten. I Montecore får man stundtals nypa sig i armen för att slita sig från berättelsens eleganta form och ta sig tid att fundera över de frågor den väcker.
Den unge författaren Jonas Hassen Khemiri får ett mejl från faderns tunisiske vän Kadir som har ett förslag. Han vill att de tillsammans ska skriva en biografi över den försvunne fadern, den berömde fotografen Abbas Khemiri. Boken är sedan en sorts brevroman som bygger på författarnas mejl till varandra, ett antal brev från fadern till sin tunisiske vän, samt texter där Kadir och Khemiri växelvis berättar om sina minnen av den frånvarande Abbas.
Pappan är från Tunisien men flyttade till Sverige när han träffade sin svenska fru. Väl i Sverige gör han allt för att bli svensk och med lite tålamod tror han att han ska finna sin plats i detta fantastiska samhälle. Hans förebild är Refaat el - Sayed som blev vald till årets svensk; givetvis tvingas Abbas att förstå spelreglerna när Refaat blir avslöjad som en bluff och åter blir arab i folks ögon.
Med de skiftande berättarperspektiven får man en mångfasetterad, men också komplicerad bild av Abbas och Sverige under det tidiga 1980-talet och framåt. De olika rösterna i boken ger avvikande beskrivningar och vem sitter egentligen inne med sanningen? Kadir framställer, med oefterhärmlig direktöversatt fransk-arabiska, vännen Abbas som en missförstådd superhjälte som aldrig får chansen. Khemiri ser sin far som en svikare som gör allt för att sudda ut sig själv. Han förminskas i sonens ögon när han försöker arbeta bort sitt härliga egna språk fyllt med glidningar, sammanslagna ord och egna specialregler, för att bli accepterad som svensk. Det är ett vackert och känsligt fadersporträtt, fyllt av kärlek, sorg och saknad. Sonen flyr in i låtsasvärldar och släpper tillsammans med sina 'blattekompisar' ut sin frustration genom revolutionära politiska möten och nattliga graffittiräder.
Fotografen Abbas har som ambition att fånga det toleranta svenska samhället precis som de stora fotogiganterna visat upp den sanna verkligheten före honom. 'Fotografiet är konsten och konsten är seendet och seendet är världen', konstaterar han samtidigt som Lasermannen härjar, VAM klottrar ned husväggar och Bert och Ian hetsar mot invandrare. Abbas tror att allt löser sig om han bara kan behärska det svenska språket.
Jonas Hassen Khemiri blottlägger frågor om individualitet, kulturell tillhörighet och hur språket fungerar som en ideologisk tvångströja. Montecore. En unik tiger är rekommenderad läsning för Lars Leijonborg, och för all del alla andra. Den är en rejäl litterär knockout.