Vuxna behandlar flickor och pojkar olika redan när de är nyfödda. Pojkar får prata mer på samlingarna på dagis. Fröknarna säger oftare till dem, men de kramar dem mer sällan. Flickorna får höra att de är fina och söta. Fröknarna ber flickorna om hjälp att säga till pojkarna och hålla ordning.

När man arbetar med jämställdhet på dagis, försöker man se vad man väntar sig av pojkar och flickor. Sedan försöker man att vänta sig samma saker av pojkar och flickor. Varför? För att de ska bli mer fria att vara egna personer. För att de ska kunna välja själva att byta lampor eller sy kläder till en docka.

Kristina Henkel är jämställdhetskonsult. Hon arbetar med sådana frågor varje dag. Hon säger:

- Vi vill göra pojkars och flickors könsroller bredare. Vi vill att de ska kunna vara på fler sätt.

Vi är på väg till Vårberg i södra Stockholm. Det är blåsigt och kallt. När vi kommer till förskolan Höjden, är det personalmöte. Personalen ska tala om jämställdhet och Kristina Henkel ska leda samtalet.

Lite mer än 20 förskollärare sitter på små stolar runt barnborden. De dricker kaffe och äter smörgås. En grupp har tittat på hur de ser på flickor och pojkar.

- Flickorna och pojkarna var ganska lika. Det fanns nyfikna flickor. Det fanns pojkar som visade empati, säger de.

Kristina Henkel säger att det är svårt att se att man väntar sig olika saker av flickor och pojkar. Vi tänker inte på det. Vi menar väl. Hon säger att man kan titta på en särskild situation, till exempel när man äter. Skickar flickorna oftare maten till pojkarna? Hjälper flickorna till mer? Nästa gång kan man be en pojke skicka potatisen. Man kan berömma honom när han gör det, som man har berömt flickorna.

- Ni säger att ni är jämställda. Det är bra. Det visar att ni vill vara jämställda. Sedan kan ni fortsätta och titta på vad ni gör omedvetet, säger Kristina Henkel.

En förskollärare berättar om när hon bytte lampa och en pojke sa att hon var en farbror. Alla fnissar. En annan förskollärare berättar att hon alltid brukade hämta en manlig arbetskamrat när något behövde lagas. Sedan förstod hon att barnen då tror att män alltid byter glödlampor och snickrar.

Kristina Henkel säger att det är bra att ha en plan när man arbetar med jämställdhet. Man kan dela upp barnen i pojk-grupper och flick-grupper ibland. Man kan låta en grupp pojkar arbeta med empati. Då börjar pojkarna tycka att empati är något för pojkar.

Förskolorna i Gävle är kända för sitt arbete med jämställdhet. Kristina Henkel säger att deras personal också trodde att de behandlade barnen jämställt i början. När de filmade sig själva såg de att de behandlade flickor och pojkar olika.

- Alla tycker inte om ordet jämställdhet. Men man kan säga att det handlar om demokrati. Alla barn ska få samma möjligheter, säger Kristina Henkel.

Marie Nordberg är doktor i etnologi. Hon har också studerat genusvetenskap länge. Hon ser arbetet med jämställdhet på ett lite annorlunda sätt. Marie Nordberg säger att vi tänker mycket på kön när vi pratar mycket om kön och könsroller. Om vi delar upp barnen i flickgrupper och pojkgrupper, visar vi dem att vi tycker att de är olika.

- Vi ser bara att flickor är lika varandra och att pojkar är lika varandra. Vi ser kanske inte att en flicka och en pojke är lika. Vi kanske behandlar alla flickor som om de var försiktiga och alla pojkar som om de var kaxiga.

Marie Nordberg säger att det är bra om man kan möblera förskolorna så att det inte finns ett ställe för flickor och ett för pojkar. Det ska finnas ställen för alla i stället.