Samtidigt råder ett massivt överskott på arbetskraft i landet. Ett resultat av regimens politik under kriget mot Irak, då rättrogna muslimer uppmanades att - så att säga - producera morgondagens soldater till den långdragna konflikten.

Denna massa av unga arbetare, företrädesvis under 25 år, utgör en arbetskraftreserv som ger kapitalägarna möjlighet att relativt tryggt dumpa löner och försämra redan dåliga villkor. Och de saknar föreningsfrihet, och följaktligen möjligheten att organisera sig i fria fackföreningar som är beredda att driva en faktisk kamp. Åtminstone officiellt.

För även om Arbetarnas hus är den enda lagliga fackföreningen så organiserar sig allt fler av Irans arbetare. I underjordiska syndikat, arbetarråd eller den uppsjö av 'bergsvandrarföreningar' som har blivit mycket populära under teokratin. Mer på grund av att det är den enda tillåtna formen av icke-islamiska föreningar. Eller som en arbetaraktivist som författarna träffar förklarar saken:

- Egentligen tycker vi inte att det är speciellt kul att vandra i bergen. Vi går bara tills vi har hittat en bra plats och sedan sitter vi hela dagen och pratar.

Det finns en marxistiskt orienterad decentraliserad rörelse i Iran som kommunicerar genom såväl internet som handskrivna flygblad vilka sprids på fabriksgolven. Det är om denna rörelse Shora Esmailian och Andreas Malm skriver. Och det är bara att konstatera att de med all heder utfört ett välbehövligt pionjärarbete. Sprängkraft i Iran - Arbetarkamp och krigshot är en efterlängtad bok som fyller fler syften än ett.

Den är dels en lättillgänglig introduktion till Irans arbetarrörelses moderna historia. Men den är också en uppgörelse med svenska mediers skildringar av Iran, som oavsett om de tryckts i ETC, Ordfront eller Arena alltid har präglats av drömmen om den lika mystiska som lockande Orienten. En dröm som är intimt förbunden med en tvillingdiskurs - tanken på den västerländska moderniteten som skingrar de tunga dimmorna av rökelse och sprider upplysningens ljus.

Men framför allt är boken en ansats till att förklara tillståndet i Iran utifrån klasstermer. Religionen är ständigt närvarande, och många av de aktivister som författarna möter väljer att påtala ett faktum som inte nämns alltför ofta i medias rapportering från landet: ekonomi och religion är intimt förbundna, och de rikaste prästerna är också de mäktigaste. Regimens maktbas ligger i en ekonomisk oligarki där mullorna belönar varandra, alltmedan folket går på knäna.

Shora Esmailian och Andreas Malm berättar dessa historier med de berördas egna ord, och de lyckas förmedla både den vrede och det hopp som den iranska arbetarklassen bär på. Vrede och hopp som har potential att förändra världen. Och som säkert kommer att få en och annan nordbo att knyta nävarna i indignation och önska att Orienten inte låg så förfärligt långt borta. Att det inte var så förfärligt svårt att veta hur man bäst kan solidarisera sig med en kamp som har mycket lite med Tusen och en natt att göra.