Få kulturformer anses lika traditionstyngda som operakonsten. Repertoaren bygger till stor del på gamla klassiker med traditionella mans- och kvinnoroller. Även det konstnärliga ledarskapet präglas av en gammaldags syn på könen. Under 2006 var Elisabet Ljungar ensam bland kvinnorna om att ta plats i registolen på Göteborgsoperan i arbetet med Bröderna Lejonhjärta.
I samma föreställning hittar man också dirigenten Marit Strindlund, den enda kvinnan som fick förtroendet att leda orkestern under förra året. På chefsnivå är man medveten om problemet med den ojämna könsfördelningen och hänvisar till att en förändring är på gång men långa arbetsprocesser med många moment gör att det går långsamt att bryta upp könsbarriärerna.
- Det finns bara en handfull kvinnliga operaregissörer i Sverige och de flesta har redan varit här. Och de kommer givetvis att komma tillbaka, säger Lise-Lotte Axelsson som är operachef på Göteborgsoperan.
Och med endast fem, sex uppsättningar per år blir utrymmet för experimenterande och nyskrivna verk, med kanske en mer nydanade syn på könen, begränsat.
- I vårt uppdrag ingår att vi ska ha en mix av opera, musikal och balett. Samt visa både klassiker och nyskriven musikdramatik. Främst ska vi ha ett utbud där människan står i centrum - ofta ur ett historiskt perspektiv som kan spegla samtiden. Men vi vet ju att det vi sätter på scenen inom operaområdet delvis är en repertoar som speglar en väldigt patriarkal värld, säger Lise-Lotte Axelsson.

Göteborgsoperan är på intet sätt ensamma om problemen med sned fördelning mellan kvinnor och män vad det gäller det konstnärliga ledarskapet. Enligt utredningen Plats på scen - om jämställdhet inom scenkonsten som kom i april 2006, är det tydligt att män dominerar stort i ledande positioner på landets scener.
På ett operahus innefattar jämställdhetsarbetet inte bara arbetsmiljö och strävan efter en jämn könsfördelning.
Profileringen gentemot publiken, vilka operor som väljs och hur tolkningarna görs spelar också stor roll. Sedan 2002 står det inskrivet i Göteborgsoperans jämställdhetsplan att marknadsföringen ska vara utformad så att den inte framställer män eller kvinnor på ett nedvärderande sätt och att ingen heller ska behöva känna sig förnedrad eller utsatt i exponerande kostym på scenen. Dessutom ska genusperspektivet uppmärksammas och diskuteras i de konstnärliga produktionsteamen för varje enskild uppsättning.
- Men att vränga om vartenda operaverk till ett feministiskt perspektiv garanterar inte nödvändigtvis att det blir konstnärligt bättre. Däremot kommer varje regissör med sitt synsätt som kan vara ett väldigt medvetet mänskligt perspektiv, som ett feministisk. Men jag utgår från att alla regissörer som vi anlitar har ett genusperspektiv i sin läsning av verken, säger Lise-Lotte Axelsson.

Helena Mering är korist och en del av Göteborgsoperans fasta ensemble och har tidigare varit aktiv i jämställdhetsgruppen under flera år. Hon tycker att mycket av problematiken ligger inbakad i verk av populära 1800-talskompositörer som Puccini och Verdi.
- Det är 1800-talsoperorna som är svårast för oss att få till, eftersom de bygger på en väldigt schablonartad kvinnobild, där kvinnor skildras mer som lidande offer än i både de äldre och de nyare verken. Allra bäst vore givetvis om vi fick möjligheten att spela mer nyskriven musikdramatik, konstaterar Helena Mering.
De flesta tycks vara eniga om att det inom operakonsten är näst intill omöjligt att kasta om rollsättningen på så sätt som man ibland har gjort inom talteatern, där man låtit kvinnor spela den tunga mansrollen. Att det inte skulle fungera klangmässigt i och med att sången är det bärande inom operan. Helena Mering är delvis av en annan åsikt.
- Det finns många småroller där någon bara kommer in och säger 'ett brev' eller liknande. De rollerna kan lika gärna göras av en kvinna som en man, om det inte är extrema röstlägen.
Det är ett sätt att visa fler kvinnor på scenen, säger Helena Mering.

Elisabeth Lax är numer kulturchef i Kungsbacka kommun. Åren 2000-2006 var hon personalchef på Göteborgsoperan och den som var initiativtagare till att dra igång ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Hon konstaterar att mycket har hänt sedan dess men att operavärlden fortfarande släpar efter och att det finns en ständig rädsla för att det konstnärliga skulle få stå tillbaka till förmån för genusperspektivet.
- Man ser konsten som något heligt som man inte får tafsa på, fast egentligen vet inte alla riktigt vad ett genusperspektiv innebär eller hur det går att använda sig av det. Jag tror att det handlar mycket om okunskap, säger hon.
Elisabeth Lax menar att den grundläggande aspekten av att få in kvinnor som konstnärliga ledare är att ge alla människor rätt att komma med sin tolkning. Hon nämner våldtäktsscenen i Trubaduren som ett exempel på en scen som alltid har skildrats ur ett manligt perspektiv.
- Kvinnors tolkningar och dimensioner, sammantaget med männens, ger en mer nyanserad och bättre värld. Visionen inom operan borde vara att man väljer människan och inte könet till yrkespositioner.
Helena Mering är inne på samma linje.
- För mig är det mycket en rättvisefråga. Plus att det är viktigt att unga tjejer som håller på med musik får förebilder. Om en liten flicka går på en föreställning och ser en kvinnlig dirigent kan det vara livsavgörande för henne.