Svårigheter mellan myndigheter och andra att samarbeta är en av orsakerna till att många asylsökande barn med uppgivenhetssymtom finns i Stockholm. Lars Hellgren är medicinsk expert på Socialstyrelsen, som har det övergripande ansvaret för all vård i Sverige. Han har varit med och tagit fram råd för hur barn i asylprocessen ska slippa bli så sjuka.

Socialstyrelsens rekommendationer för att förhindra att asylsökande barn utvecklar uppgivenhetssymtom är efterlängtade och kom i början av november. Samarbeta och förebygg, så lyder uppmaningen till Migrationsverket och landets kommuner och landsting. Migrationsverket får en viktig roll med en så kallad asylsamordnare som ska ansvara för barnets bästa. Samordnaren ska informera familjen om barnets rättigheter och bilda nätverk när det finns tecken på att barnet börjar må dåligt. Det kan handla om samarbete mellan skolhälsovården, socialtjänsten, sjukvården och barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är många inblandade och extra många i storstäderna. För att samarbetet ska fungera krävs det att någon tar befälet och speciellt värnar barnen, påpekar Socialstyrelsens medicinske expert.

Gunilla Khademi, enhetschef på Migrationsverket i Stockholm, har också varit med i arbetsgruppen som tagit fram Socialstyrelsens nya råd. Hon medger att arbetet i Stockholm har brustit.

På många ställen i landet har Migrationsverket redan jobbat i förebyggande nätverk. Men förutsättningarna är sämre i Stockholm än i övriga landet. Det handlar om så självklara saker som att i mindre städer känner många av de som ska samarbeta redan varandra. Men också att många asylsökande med avvisningsbeslut söker sig till stadens anonymitet. Stadens organisation med många stadsdelsnämnder med olika sätt att arbeta och tolka lagarna försvårar också skapandet av rutiner för samarbetet.

Inom landstinget, som har ansvaret för sjukvården, startades ett nytt samarbete under våren för att hjälpa de sjuka barnen. Lars Hellgren på Socialstyrelsen tycker att Stockholm kom igång sent, men ansvariga Charlotta Wiberg menar att det politiska maskineriet malde så fort det gick.

För barnen har bristen på samarbete och förebyggande arbete inneburit ett onödigt lidande. Hur många som annars skulle ha blivit sjuka och hur länge de skulle ha varit det är omöjligt att säga, men att barnen har drabbats är ett faktum, påpekar Lars Hellgren.

Eftersom det enligt Socialstyrelsen ännu inte finns några bevisat effektiva metoder att behandla barnen med är det förebyggande arbetet viktigt. Det gör att Migrationsverket i Stockholm måste ändra sitt sätt att arbeta, påpekar Gunilla Khademi. Särskilda barnhandläggare med färre ärenden, men också krav på att faktiskt få träffa även de asylsökande barnen blir följden.

Men för att Migrationsverket ska kunna arbeta enligt Socialstyrelsens rekommendationer krävs det mer pengar och nya prioriteringar.