En trött och utarbetad Gud behöver semester från arbetet som världens herre och i hans ställe placeras den finske tornkransföraren Birger Ryynänen för att sköta de gudomliga angelägenheterna. En vanlig finsk man som på senare tid fått en alldeles särskilt from och uppriktig gudstro. Ärkeängeln Gabriel och Sankte Per är inte helt nöjda med kristendomens nye Gud, som rör runt i den himmelska byråkratin och till råga på allt flyttar himlen till Finland. Det är som upplagt för kaos och dråpligheter.

Att placera en vanlig människa i Guds ställe kan vara ett fruktbart grepp för en samhällskritiker som Paasilinna. Himlen skildras som en trög myndighet, där änglarna är arbetande tjänstemän, med samma effektivitetsproblem som sina jordiska gelikar. Konkurrensen mellan religionerna hårdnar, men den kristne guden verkar segerviss och ser ner på sina gudomliga motståndare. Här lurar så klart också Fan, som orsakar all världens elände, allt ifrån krig till tropiska stormar. I detta von oben-perspektiv är hela jorden träffyta för satiriska kommentarer. Det är inte bara finska presidenter, döda och levande, som berörs, utan även påven och det indiska kastsystemet hinner få sig en känga. Författaren slår åt alla håll, till synes okontrollerat och där går skärpan förlorad. Snusförnuftigheten står läsaren upp i halsen efter ett tag. Att samhällssatiren riktas mot personer och händelser från slutet av åttiotalet gör inte saken bättre, bäst före datumet på humorn har sedan länge gått ut. Det kunde dock ha varit intressant, eftersom det trots allt rör sig om en historiskt sett väldigt händelserik period, men när släggorna kastas urskillningslöst blir det platt och känns tyvärr inaktuellt.

Paasilinnas romaner verkar, så som så mycket annat, dela svenskarna i två skilda läger: förnekarna och de övertygade fansen. Det här är en bok för de redan frälsta. Milda makter blir aldrig någon rolig och träffande skröna, utan förblir en förutsägbar och enformig historia från de första raderna till det lyckliga slutet.