Den omöjliga tillväxten
V arje dag i snart sagt all massmedia så diskuteras och rapporteras det om den ekonomiska tillväxten. Grunden är då alltid att ekonomisk tillväxt är av godo, ja till och med nödvändig. Ingen ifrågasätter detta. Istället diskuteras bara hur tillväxten ska maxi-meras.
Men ekonomisk tillväxt kan inte vara långsiktigt hållbar. Endast om den är tillfällig och inom en begränsad sektor kan den bli försvarbar. Men för ett helt samhälle, som Sverige, som redan lever över de resurser som finns, är det helt ohållbart.
Att tillväxten per automatik inte är positiv borde alla kunna se. Tjernobylolyckan var den enskilda händelse som skapade mest ekonomisk tillväxt under Sovjetimperiets tid. Inte ens den mest inbitna moderaten kan ha sett det som något positivt. Men i ekonomisternas siffror blev det ändå det bästa som hänt Sovjetunionen.
Men vad händer när tillväxten bygger på synbart positiva saker, som utbyggnad av vindkraft eller mer personal i vården? Är det hållbart? Ja, men enbart om andra sektorer har minst lika mycket frånväxt. Om det däremot leder till en ökad ekonomisk tillväxt i hela samhället blir inte ens tillväxt inom den gröna eller sociala sektorn av godo.
Ofta framställs ekonomisk tillväxt som om det är det vi lever av. Utan ekonomisk tillväxt skulle vi inte ha någonting, låter det som
om man lyssnar på ekonomisterna. Men det är inte en riktig beskrivning.
Om vi varken har ekonomisk tillväxt eller frånväxt så har vi precis lika mycket som innan att leva av. Varken mer eller mindre. Tillväxten är hur mycket mer vi producerar eller jobbar. Har vi nolltillväxt kan vi alltså fortsätta med samma standard som nu.
Den ekonomiska tillväxten kan bara skapas av två saker, ökad produktion av prylar eller ökad mängd tjänster. Det innebär att vi antingen måste jobba mer eller ta ut mer naturresurser om vi ska ha fortsatt tillväxt. Och det är inte lite som vi måste öka heller. Med en ekonomisk tillväxt på 4 procent måste vi dubbla såväl den materiella tillväxten som mängden arbete vart artonde år. Det innebär att det materiella uttaget och lönearbetstiden ska tjugodubblas under en normal livstid. Eftersom det är omöjligt med en arbetsvecka på 800 timmar (veckan har bara 168 timmar) så måste det materiella uttaget bli än högre.
Det är en ekvation som inte går ihop. Om vi jämför jorden med ett fruktträd så kan vi varje år leva av frukterna. Men om vi hela tiden ska öka vårt uttag, det vill säga ha en tillväxt, då är vi snart inne och knaprar på grenarna för att så småningom ta hela stammen. Efter det finns inget att leva av längre. Vi har helt enkelt, som det brukar heta, huggit av den gren vi själva sitter på.
Det finns många sätt att mäta vår förbrukning i förhållande till vad som är möjligt. Ett av dem är så kallade ekologiska fotavtryck som visar hur stor areal som krävs för att förse folk med det de konsumerar. För varje person på jorden finns ett utrymme på 1,9 hektar, men vi (jordens befolkning) förbrukar i snitt 2,3 hektar. Alltså behöver vi i snitt minska vårt ekologiska avtryck med 0,4 hektar.
Den frånväxten bör självklart vi som ligger över 1,9 hektar stå för. Och i Sverige liksom i en stor del av den övriga västvärlden är snittet för vårt ekologiska fotavtryck över 5 hektar. Vi måste alltså mer än halvera vår förbrukning.
Att i det läget prata om och försöka uppnå ekonomisk tillväxt, oavsett om den är grå, grön eller röd, är djupt osolidariskt. Den tillväxten kan bara ske genom att vi stjäl allt mer från den fattiga delen av jordens befolknings areal och genom att förbruka framtida generationers möjlighet att skörda de 'frukter ' de behöver för att leva.
Sverige är ett av världens 17 rikaste länder. Det innebär att det finns ungefär 180 länder i världen där befolkningen har det sämre än oss. Det är bland dem som det finns länder som behöver ekonomisk tillväxt. För att den ska bli möjlig utan att den totala överkonsumtionen av jordens resurser fortsätter, krävs det att vi i den rika världen är beredda att avstå det överflöd som vi lever med, istället för att försöka öka det ytterligare.
Att ta konsekvenserna av detta och föreslå en politik som innebär att vi kraftigt minskar vår konsumtion och levnadsstandard är dock inget som någon politiker vågar stå för.
De som drabbas av den förda politiken är ju inte de svenska väljarna, inte dagens i alla fall. Tvärtom skapar den ekonomiska tillväxten ökad materiell välfärd åt väljarna som politikerna vill hålla sig väl med. Därför låtsas alla, mot bättre vetande, att den ekonomiska tillväxten är möjlig och nödvändig.
