Frågor rörande mottagande kan omöjligt behandlas eller förstås på en lokal nivå. Inte ens den nationella politiken räcker till i dag, när allt större del av asylfrågorna hamnat på den europeiska arenan. Alla EU-länder utom Irland och Danmark har antagit EU-rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande. På ett av seminarierna talar Patrick Lefèvre, ansvarig för Europeiska flyktingfonden på EU-kommissionen. Enligt honom handlar arbetet mot ett gemensamt europeiskt asylsystem om att skapa ett område av frihet, säkerhet och rättvisa.

Egentligen är ju fri rörlighet en grundtanke med det europeiska samarbetet. Men murar som rivs har - paradoxalt enligt vissa och följdriktigt enligt andra - gjort att murar har byggts. De senaste femton åren har man utvecklat flera instrument för att kontrollera och reglera invandringen till Europa.

Schengensamarbetet syftar enligt EU-upplysningen till att 'skynda på utvecklingen av fri rörlighet för personer'. Det innebär att personkontrollerna har tagits bort vid gränserna mellan Schengenländerna. Till detta har kopplats skärpt kontroll vid de yttre gränserna och fingeravtrycksregistret EURODAC och visumtvång gäller nu för medborgare i en stor del av världens stater. Ett av kriterierna för att hamna på listan över visumpliktiga länder är risk för migration. Här återfinns alltså huvuddelen av de stater som människor flyr ifrån. De legala vägarna in i unionen har de senaste femton åren minskat allt mer.

Tidigare har samarbetet inom asylområdet krävt enhällighet, att alla samverkande länder är överens. Den politik som innebär sex meter höga taggtrådsstängsel mellan Marocko och den spanska enklaven Ceuta på den afrikanska kontinenten är inte Spaniens egen. Den bedrivs å EU:s och alltså även Sveriges vägnar.

En rapport från Migrationsverket (2005) visar att antalet asylsökande minskat sedan Schengeninträdet. Deras bedömning är att detta är en effekt av ökat samarbete mellan Schengenländerna.

Schengensamarbetet har enligt Patrick Lefèvre inneburit problem, i och med att det har blivit enklare för asylsökande att röra sig mellan länderna när de väl kommit in på EU:s territorium. Detta leder till ökad risk för 'asylshopping', ett begrepp som beskriver flyktingars benägenhet att söka sig till länder där deras chans att få uppehållstillstånd är större. Eftersom medlemsstaterna inte har ett gemensamt system i dag finns det fördelar för den enskilde med att söka sig till ett specifikt land. Detta vill man motverka genom att införa ett system som ser likadant ut i hela EU.

Den ökade tillströmningen av asylsökande i Europa och det faktum att 'bördan' skiljer sig åt mellan olika medlemsstater är en del av förklaringen till införandet av ett gemensamt asylsystem, menar Patrick Lefèvre.

- Det är väldigt tydligt att problemet måste angripas på gemensam basis, säger han.

EU-samarbetet kring asylfrågor, immigration och gränskontroller blev 1999 överstatligt. Det betyder att EU nu kan besluta om regler som är bindande för medlemsstaterna.

Ett gemensamt europeiskt asylsystem är i många kretsar, även inom frivilligsektorn, efterfrågat.

I dag har man bara gått halva vägen, genom Dublinförordningen som innebär att en asylsökandes ansökan ska prövas i första EU-land och inte där han lämnade in den. Sverige kan exempelvis sända tillbaka personer till Grekland, om den asylsökande har kommit den vägen. Trots att det grekiska asylsystemet skiljer sig kraftigt från det svenska görs det med motiveringen att prövningen inte ska skilja sig åt inom EU.

På så sätt finns alltså ett behov av likriktning av asylsystemen. EU-kommissionens förslag har efter medlemsstaternas förhandlingar vattnats ur och innehåller nu bara miniminormer. Detta har kritiserats för att medföra en minsta-gemensamma-nämnare-politik som inte gagnar asylsökande.

Patrick Lefèvre poängterar att miniminivåerna innebär att de enskilda medlemsstaterna kan gå vidare och vara mer tillåtande. För den enskilde asylsökande spelar det ingen roll, då målet med det gemensamma systemet är att undvika att de asylsökande rör sig vidare från första EU-land.

Peter Nobel, tidigare Diskrimineringsombudsman och Röda korsets ordförande, är kritisk till den flyktingpolitik som bedrivs i Europa

i dag. Utestängandets politik drabbar alla, oavsett om du har rätt till asyl eller inte.

- Vi ser notiser om drunknande i Medelhavet. Hur många av dem som faktiskt är flyktingar kommer vi aldrig att få veta, säger han under konferensen.

Han menar att om regeringar försöker sätta upp gränser för människor skär de inte av halsen på dem, men väl deras livlina.

- Den som är utestängd gör sig alltid en förhärligad bild av andra sidan. 'The grass is always greener on the other side of the fence.' På andra sedan är det lätt att som privilegierad se sig som förmer.

Peter Nobel är övertygad om att de utestängda tar skada och att tal om allas lika rättigheter ses som ett hån. Eftersom de som inte kommer in har mörka huvuden har han svårt att inte se EU som rasistiskt.

EU-samarbetet inom migrationsområdet handlade till en början om att en inre marknad krävde kontroll utåt. Medlemsländerna använde sig av termer som 'tillträde till territoriet'. Sedan har fokus ändrats; invandring har börjat betraktas som en säkerhetsrisk. Amnesty International är kritisk till den europeiska migrations- och asylpolitiken. Gapet mellan retorik och praktik är för stort, både historiskt och sett till de dokument som ska gälla framöver, menar de.