Löpgravsvägen var sannerligen förtjänt av uppmärksamheten. Det var helt enkelt en fröjd att ta del av den misslyckade Matti och hans desperata försök att lappa ihop sin familj genom att hitta den perfekta villan.

Här finns alltså förväntningar att leva upp till men det verkar inte tynga Hotakainen. Isakskatedralen är skriven med en befriande lätthet, betydligt enklare i kompositionen är Löpgravsvägen, och trots att sidantalet är litet så ryms här mycket inom bokens pärmar.

Isakskatedralen börjar med ett slut. Den sjuttiotvå år gamla Paavo drabbas av en propp och vaknar upp utan minnen på Helsingfors stora sjukhus. Han tror sig vara i Moskva och är bekymrad över att personalen verkar fullständigt okunniga om den ryska historien. Långsamt börjar minnena att återvända och i korta återblickar lär vi känna en av de krutgubbar som var med och byggde upp Finland, åtminstone är det gärna så som Paavo ser sig själv.

Sjukhusvistelsen ger honom tid att reflektera över sitt liv och sina relationer. Hans älskade hustru Kyllikki är död och sonen Pekka har han tappat greppet om. Det verkar som sonen gått och blivit religiös och numera befinner han sig i S:t Petersburg för att som förgyllare utsmycka Isakskatedralen med bladguld.

Målet blir att så snart han kan försonas med sonen. Efter döden finns ingenting enligt den stenhårde ateisten och sonens villfarelser måste en gång för alla tas ur honom.

Paavos resa leder till insikten att det solidariska finska samhället som han varit med och byggt så sakteliga förvandlats till ett nokiafierat land där människor kommunicerar utan att se varandra. Lustigt nog är det Paavo själv, mannen-som-alltid-vet-bäst, som till slut är mest förändrad.