Intensive Care låter också därefter. Det är välproducerat, snyggt och sofistikerat.

Lättreggaesingeln Tripping är, tillsammans med A Place to Crash, de låtar som sticker ut. Den senare är väl den enda låt jag omedelbart nappar på med sina kärleksfulla blinkningar till Keith Richards riff i Stones Start Me Up.

Robbie Williams väntar fortfarande på den stora kärleken och flera av låtarna - Ghosts och Spread Your Wings - är försök till storslagen, elegisk och dramatisk musik; sånger om förlorad kärlek som fortfarande spökar. Frågan är om badboy-Robbie någonsin lyckas hitta den. Självinsikten tyder på att han ser vissa svårigheter: "You see the trouble with me. I' ve got a head full of fuck. I'm a basket case. I don't think I can love, love, love."

Williams är något av en kameleont som skickligt ikläder sig nya kostymer. Skönt är att han insett att Sinatrakostymen var något nummer för stor och att han nu istället koncentrerar sig på det han är bäst på; korkade, uppblåsta och triviala popschlagers som spralliga Sin Sin Sin och Your Gay Friend.

Robbie Williams säger att han vill göra låtar som folk fortfarande minns om 20 år. Efter att ha sålt 35 miljoner skivor världen över är han en av skivvärldens giganter, men frågan är om han inte kommer att bli ihågkommen som en artist som alla minns men som ingen kommer ihåg en enda låt med.

Det jag kommer att minnas från Intenisve Care är Williams förklaring till låten Random Acts Of Kindness, ett steg mot det ockulta och magiska i tillvaron:

"It's one made for the inner Gandalf in us all." Resultatet: magi som ryms i en barntrollerilåda.