Scen: Sticky Fingers den 15 september

Det är med hedern i behåll som Magic Numbers kliver på Sticky Fingers scen på torsdagskvällen. Tidigare i år vägrade de fyra medlemmarna medverka i engelska Top of the Pops, då programledaren fällt nedlåtande kommentarer om deras utseende.

Apropå bandets image är den befriande anspråkslös, tvärtemot normen för hypade brittiska popband. Syskonen Stodarts charmiga 70-tals frisyrer och bandets i övrigt diskreta stil förflyttar istället över fokus på musiken. Dock handlar det aldrig om att bara leverera, bandets totala närvaro präglar hela stämningen i lokalen och trots att Magic Numbers repertoar till största del utgörs av lugna låtar verkar publiken aldrig uttråkad. Det är leenden och åter leenden, ansikten upplyfta mot scenljuset. Det är en vacker publik för att det är en vacker musik. Sångaren Romeo Stodarts behagliga och säkra röst understöds av basisten Michelle Stodart och accentueras av Angela Gannon, som faktiskt är den klarast lysande stjärnan på scenen. Magic Numbers yngsta medlem ansvarar för melodica och percussion men det är hennes fantastiska röst som får publiken att jubla av entusiasm, och Angela besvarar applåderna genom att generat le och titta ner i golvet. Och det är en klädsam blyghet och en musik som inte utesluter någon. Något mer passande adjektiv än 'kärleksfull' som beskrivning av kvällen finns inte, för det är just så Magic Numbers musik är. Den gitarrbaserade poppen med de vackra slingorna och medryckande tempobytena är fylld av ord som 'loose' och 'choose', 'scars will rearrange', och 'him for her'. Det handlar bara om kärlek, och det är en vuxen och mogen kärlek på dödligt allvar. De seriösa och ibland mörka texterna krockar ofta med den glada musiken, men det blir ingen konstig kollision utan snarare en träffande beskrivning av livet som en komplex tillvaro. Hiten Forever Lost som får publiken att lyckligt skaka rumpan är ett bra exempel på detta. Och det är just den och de andra lite snabbare låtarna som får folk att jubla högst, som t.ex. Mornings Eleven och Long Legs, men det är i de lugnare partierna som publiken sjunger med och visar att de är väl inlyssnade, vilket i och för sig inte är så svårt eftersom detta är Magic Numbers debutplatta. Och att bandet fortfarande ryser av välbehag när de får en så stark respons av publiken syns tydligt. Romeo Stodart riktigt myser där han står och säger 'ni är en fin publik' och 'Stockholm får svårt att slå det här', vilket är ett helt onödigt publikfrieri eftersom Magic Numbers redan är tagna till göteborgarnas hjärta. Ändå är det svårt att komma ifrån att det ibland känns som om man står där och lyssnar på deras cd-skiva, det är få utsvävningar från originalmanus och bandet har absolut kapacitet att ta ut svängarna lite mer. Men på det hela taget är det en fantastiskt behaglig kväll, ljudnivån är perfekt vilket gör att man hör småpratet i publiken och mot slutet viskningen som fortplantar sig genom luften: Detta kan vara årets bästa spelning.