Den förre Union Carbide- och Soundtrack of our livesgitarristen fortsätter på inslaget spår och fortsätter att levererar drömsk instrumentalmusik.

Nya albumet är en relativt kort historia, endast sju låtar, innehållande enkla och väldigt vackra melodier som tycks märkligt välbekanta. Tankarna går till den svenska vemodiga folkmusiken och kanske ligger en jämförelse med Jan Johansson inte så långt borta, eller med Ennio Morricone.

Arrangemangen bestående av gitarr, bas och trummor är sparsmakade och helt underordnade Olssons förtrollande och naivistiska melodier. Lång låt i A-dur, låttitlar har inte varit någon prioritet denna gången heller, är en pärla som man inte kan motstå att vissla med i, det gäller även Olsson.

Björn Olssons kärlek till västkusten är stark. Kanske kan Håkan Hellström låna ut sin avlagda sjömanskostym till Olsson. Jag tror den skulle klä honom.