Bush den yngre deklarerade att hans administration ansåg att abort var moraliskt felaktigt och att man inte hade för avsikt att ratificera Kyotoprotokollet. De som fört honom till makten, den kristna högern och oljeindustrin, hade all anledning att vara belåtna.

Inte långt senare, fortfarande under det

första året av George W. Bushs mandatperiod, genomförde militanta islamister en spektakulär attack mot tvillingtornen på Manhattan. Hur USA:s utrikespolitik skulle ha sett ut om händelserna den elfte september inte inträffat kan man givetvis spekulera i, men i och med attentaten var kriget mot terrorn och ondskans axelmakter ett faktum.

Tillsammans med utvalda knähundar från Washingtonvänliga regimer inledde en USA-ledd koalition ett modernt korståg mot Irak. Trots en massiv opinion mot kriget, och trots protester från statschefer som Schröder och Chirac.

Jag minns en intervju med Hans Blix, dåvarande ordförande för FN:s inspektionskommission UNMOVIC, strax efter det att inspektörerna slutligen tvingats lämna sitt uppdrag i Irak.

Hans Blix hade månaderna innan invasionen fått en roll som i många avseenden liknade en gisslanförhandlares.

Och som alla gisslanförhandlare försökte han dra ut processen, i enlighet med tanken att en gärningsmans benägenhet att utföra irrationella handlingar minskar över tid.

Blix vann också tid. Gång på gång upprepade han att inspektörerna behövde mer utrymme för att slutföra sitt uppdrag. Men det amerikanska militärindustriella komplexet var inte någon vanlig gisslantagare, och trots en lovvärd diplomatisk insats på högsta internationella nivå lyckades den före detta utrikesministern inte stoppa USA:s sedan länge planerade aggression.

I intervjun kommenterade han aldrig den brinnande sakfrågan; huruvida det över huvud taget fanns något som kunde rättfärdiga kriget.

Istället talade han i generella ordalag om de utmaningar mänskligheten stod inför.

Den internationella terrorismen, sa han, var ett relativt sett ganska litet problem. De stora hoten som borde hamna i det politiska och massmediala rampljuset var istället globala klimatförändringar och ojämlik fördelning av resurser.

När George W. Bush förklarade sin administrations ståndpunkt rörande Kyotoprotokollet uppgavs anledningen till avvisandet vara att USA helt enkelt inte hade råd. Att ta hänsyn till miljön skulle, med presidentens egna ord, ha 'förstört ekonomin'.

Det utdragna kriget i Irak har dock även det visat sig vara en kostsam historia. Sannolikt betydligt mer kostsamt än att minska den amerikanska industrins koldioxidutsläpp. Från hökarna i Washington har de skenande militära utgifterna försvarats med argument om att ockupationen inte går att se i krasst ekonomiska termer, den är en fråga om världens, och framför allt USA:s, säkerhet.

I ljuset av tragedin i New Orleans - med förödande ekonomiska och humanitära förluster - framstår detta som djupt ironiskt.

Argumentet att säkerhet inte går att betrakta i strikt ekonomiska termer äger givetvis legitimitet. Av exakt samma anledning går det inte heller att se miljöpolitik i sådana termer. De globala klimatförändringarna är - vilket numera borde vara smärtsamt uppenbart - en av det tjugoförsta århundradets stora säkerhetsfrågor.