Iförd en blå truckerkeps, slitna jeans och en urtvättad Fireside t-shirt sitter Mattias nedsjunken i Pusterviklogens soffa och berättar om vad som hände med fanzinet Butter som han under ett par år var med och drev. Ett fanzine som kanske främst är känt för sin egenartade numrering där både aktioner och papperstidningar räknades in.

- Vi som startade tidningen gjorde det för att vi gillade att skriva och kände att den lokala kulturjournalistiken i Luleå var stagnerad. Det fanns ingen debatt, utan allt gick ut på att hylla det som var lokalt. Många av oss arbetade på en av lokaltidningarna men skrev under fingerande namn i Butter vilket gjorde att vi vågade skriva mer öppet. Men efter ett tag var det inte lika roligt längre och flera av de mest aktiva flyttade så för tillfället vilar tidningen.

Att det är musiken som kommer i första hand om han skulle tvingas välja konstform att uttrycka sig i råder det ingen tvekan om, vilket kan te sig lite förvånande när Matti släppt fyra diktsamlingar.

- Jag känner mig mer hemma på en musikfestival än på en bokmässa, vilket i och för sig inte behöver betyda att det är en bättre bransch för det. Musikvärlden är cynisk och råkapitalistisk men det är lite enklare och mer raka puckar i mitt musikliv. Om man blir inbjuden att läsa poesi på någon tillställning känns det mer som att man ska stå med mössan i hand och vara nöjd att man får vara där i överhuvudtaget.

Bear Quartet, BQ, som funnits i över femton år har alltid följts av en trogen skara fans och en oftast hängiven kritikerkår, men det har varit en relativt begränsad skara som entusiastiskt hyllat Mattias Alkberg som en av Sveriges skarpaste samtidsskildrare. Men förra året skedde lite av en vändning, gruppen Mattias Alkberg BD, MABD, som Matti startat upp i Luleå när flertalet av medlemmarna i BQ flyttat till Stockholm släppte albumet Tunaskolan. För första gången presenterades en hel skiva med svenska texter skrivna av Matti. Albumet nominerades till en grammy, hitten Fyllskalle spelades flitigt på P3 och gruppen fick mer medieuppmärksamhet än BQ någonsin fått för ett albumsläpp.

- Jag antar att en anledning till att MABD uppmärksammades så mycket är att det är lättare att ta till sig texter på svenska. Att jag var känd tidigare hjälpte såklart till också.

När kaxiga rockslynglar anser att de är världens bästa band och påstår att de fullkomligt skiter i omvärldens reaktioner känns det ofta som en påklistrad image. Men när Mattias Alkberg säger i princip samma sak är det svårt att inte ta honom på allvar.

- Jag är 36 år har fem barn och har gjort en hel del som jag är stolt över, då spelar det ingen roll vad folk tycker eller hur de reagerar på det jag gör. Jag vet att det är grymt och det räcker. Det finns ingen prestige längre vilket är skönt. Jag vet att jag tillsammans med BQ har gjort musik som är större än vanlig popmusik och att jag är jävligt nöjd med min senaste diktsamling Göta kanal och den senaste MABD plattan, det räcker så.

Framgångarna med det nya bandet innebär inte på något sätt att BQ lagts på is, i veckan släpps deras nya skiva Saturday Night. Omställningen mellan de båda grupperna är ändå inte helt oproblematisk.

- När vi startade BQ lyssnade vi inte på svensk musik så det var aldrig tal om att skriva låtar på svenska. Men nu när jag gjort det i MABD känns det skitsvårt att skriva engelska texter igen. Det känns olustigt och förljuget på något sätt, svenska är ju trots allt mitt första språk. I låten I speak much english på nya plattan tar jag upp den problematiken.

BQ har inte direkt gjort sig kända för att följa musikbranschens regler för att maximera skivförsäljning och nå ut till störst möjliga publik vilket Matti inte sticker under stol med. Ett beteende som verkar kunna beskriva den nya skivan ganska väl då den enligt Matti skiljer sig från gruppens senaste verk Angry Brigade.

- Om någon säger åt oss att göra någonting på ett visst sätt kommer vi antagligen att göra precis tvärtom. Man får anstränga sig för att lyssna in sig på Saturday Night den är betydligt hårdare än våra senaste plattor.