Kevin Blechdom är det samma som Kristin Erickson, som efter att under 5 år skapat oreda i San Fransisco indie-musik-värld, flyttat till Berlin och skrivit kontrakt med Chicks On Speed Records.

Det är lätt att tro att Kevin Blechdom är en timid, tyst och väldigt stillsam person. Hon ser mer ut som en småskolelärarinna än rockstjärna klädd i en svart,enkel klänning med westernbroderier över bröstet. Men på scen är utlevelsen total; det är intensivt, galet och hela tiden utmanande.

Över den programmerade musiken, för det mesta trummor, gitarr- och pianoslingor, står Blechdoms röst. Hon sjunger med stor inlevelse och när rösten inte räcker till skriker hon. Kate Bush och Laurie Anderson brukar nämnas som referenser men jag kommer att tänka på en än mer utflippad Frida Hyvönen.

Det är en skön och intim atmosfär som delvis beror på en avslappnad och anspråkslös attityd från Blechdom och Planningtorock. De bjuder på sig själva och som publik är det omöjligt att inte leva med i deras spelglädje.

Musikaliskt blir jag mer tagen av Planningtorock som tar över när Blechdom sätter sig på scenkanten och pustar ut. Konceptet är i stort detsamma men Planningtorock är hårdare, mörkare och rockigare. Janine Rostron är en visuell artist som det är svårt att ta ögonen ifrån. Hon är helt klädd i vitt, mörksminkad över ögonen och med vitmålad mun, men är allt annat än oskuldsfull.

"It's nice to be here. It's cool", säger Kevin Blechdom och det är nog ingen som tycker annat.

Till sist måste det sägas att Club Ideal, med Joachim Nordwall, i spetsen alltmer framstår som en av de de mest progressiva och spännande institutionerna inom Göteborgs konstliv.