Serier | Hur vi ser på varandra

Snart nog - utan att man egentligen märker hur det går till - kryper dock serierna in under huden på läsaren, och de tecknade karaktärerna blir näst intill obehagligt realistiska.

I serienovellen Begränsat utrymme flyttar huvudpersonen in i ett trångt förvaringsutrymme, och ofrivilligt kommer jag att tänka på den kidnappade Sibadirektören Fabian Bengtsson som hölls gisslan i en liten låda med undermålig luftkonditionering.

Och det märkliga inträffar att seriefigurerna förefaller verkligare än bilderna på den rödmosige och uppenbart medtagne Fabian som kablades ut i massmedia efter frisläppandet. Eller åtminstone enklare att förstå.

Serieformen gör det absurda begripligt. Det till synes banala i de enkla teckningarna förmedlar någonting som står i skarp kontrast till kvällstidningarnas konfrontativa verklighetsframställning.

Henrik Bromander lyckas frammana ett narrativ som känns betydligt mer ödmjukt inför en komplicerad verklighet än vad som är kutym då fiktionen tar sig an besvärliga ämnen som svek, våldtäkt och drömmar som inte går i uppfyllelse. Hans seriefigurer framstår som helt vanliga, sårbara människor. Deras vardagar är problemfyllda och mot det moderna samhällets alienering - självvald eller inte - pågår en ständig kamp. Som när en bibliotekarie från Älmhult åker till bokmässan i Göteborg enbart för att upptäcka att hon endast är önskvärd om hon misstas för någon annan.

Men trots att serierna rör sig i en ytterligt dyster motivsfär känns de märkligt hoppingivande att läsa. Här och var finns omsorgsfullt undangömda fragment av kärlek, välvilja och framtidstro. Mitt i eländet, elakheten och ensamheten får Henrik Bromander läsaren att tro att försoning är möjlig. Med resultatet att de tecknade novellerna i slutändan framstår som något av en seriefigurernas självläkningsprocess.

När jag läst ut Hur vi ser på varandra kommer jag på mig själv med att sakna karaktärerna som befolkar boken. Och framför allt undra hur det gick för dem sedan. Emellertid fyller det faktum att mina frågor kommer att förbli obesvarade givetvis en funktion, liksom att frågorna över huvud taget uppstår.

I brist på svar hoppas jag på nya frågor inom en snar framtid. Henrik Bromanders debut lovar mycket, och det ska bli intressant att se hur hans gediget personliga berättarstil utvecklar sig.