'That"s not bitter man, it"s bittersweet', säger jazzmusikern Rashaan Roland Kirk i ett mellansnack. Med samma inställning till livet skriver Stig Claesson sina texter. Där finns en mörk, korthuggen och nostalgisk ton. Saknaden är ett centralt element. Men det är en mjuk och vacker saknad. Ungefär som Slas själv tänker jag, inte bitter - bitterljuv.

Nostalgi är en knepig känsla. Ibland kan saknaden förlama, men ibland kan den också leda vidare. Hos Stig Claesson är det uppenbart att känslan inte har verkat förlamande. Slas författarskap är fascinerande på många plan. Dels för att han har skrivit ett åttiotal böcker på ett fyrtiotal år, dels för att saknaden inte är något som dyker upp när författaren börjar bli gammal. Redan i de tidiga böckerna finns klara drag av nostalgi. Ett exempel är Bönder från 1963, där Slas redan då saknar ett bortdöende bondesamhälle. För att inte tala om mästerverket Vem älskar Yngve Frej (1968), som får en att genast vilja ta sitt pick och pack, för att börja befolka landsbygden igen. Det verkar ha varit så bra.Men Claesson saknar inte bara ängar, gärdesgårdar och att pissa bakom knuten. Han berättar samma skrönor om ett försvunnet Stockholm. Eller som i Efter oss syndafloden (2002), där han skildrar sin ungdoms Paris. Där är det asfalten, neonljuset och barerna som framkallar samma nostalgi.

Vad är det då som är så tilltalande med all den här nostalgin? Det finns väl rimligtvis roligare saker än att lyssna på gamla gubbar som maler på om hur det var en gång. Poängen ligger väl just i skillnaden mellan det bittra och det bitterljuva. Det finns ingen motsättning i att sakna det som varit och samtidigt trivas i samtiden. Slas berättar mustiga skrönor om saker som hänt, osannolika möten mellan människor. Han bär med sig en slags lugn vildhet i sitt berättande. Otroliga sammanträffanden, vackra kvinnor och ett stillsamt betraktande av livet är stående ingredienser i en roman av Stig Claesson.

Och jag måste säga att jag bara älskar det. Mötet mellan en äldre man och en äldre kvinna som skildras i Sov du så diskar jag (2004), är en av de vackraste kärlekshistorier jag har läst. Ett tacksamt avbrott dessutom från alla lite gubbsjuka möten som han ofta skildrar.

Sekonderna lämnar ringen, som kom ut i år, är kanske inte en av Claessons främsta. Men det spelar inte så stor roll kan jag känna. Varje bok som kommer ut är en resa in i Stig Claesson-land. Stilla betraktas livet och det ena osannolika mötet följer på det andra. Det är bara tryggt, man får känslan av att umgås med en grupp gubbar som man känner utan och innan. Men de lyckas hela tiden överraska en. Slas målar sina romaner i samma grundfärg, men som läsare får man aldrig känslan av upprepning. Det är bara som att spendera ännu en sommar i ett bekant landskap.