Fria Tidningen

Fattigare utan bibliotek

Hela mitt liv, nästan, har jag bott alldeles nära ett bibliotek. En händelse som liknar en tanke, brukar man väl säga. Jag tror i och för sig att jag skulle ha tillbringat ungefär lika mycket tid där ändå, men visst har närheten hjälpt till. Bibblan har alltid varit ett slags home away from home.

 

Jag vet inte om det bara är detta, mitt nära umgänge med bibliotek runt om i landet, som gör mig så upprörd när man börjar diskutera nedläggning av bibliotek. Senast gällde det Linnéstadens. Som nu verkar få vara kvar en stund till. Men ändå? Det kan väl inte bara vara jag? Själva tanken på att stänga bibliotek och fritidsgårdar får det att svartna för ögonen på mig. Det är ett fattighetstecken för ett samhälle att lägga ner sådana institutioner. Dessutom sparar det väl egentligen aldrig några pengar, förutom i det extremt korta perspektivet? Så fort det händer något i de fattigare delarna av samhället, när ungdomar vandaliserar eller när drogproblemen blir för stora, så talas det om bristen på ställen att vara på och aktiviteter att göra. Men det visste ni väl redan innan ni stängde biblioteket och fritidsgården?

Men det är något annat också, det där med kulturen. Det dras in på sjukvård och skola, precis som alla andra ”mjuka” institutioner i samhället. Fast när man pratar kultur får jag en känsla av att makthavare egentligen inte tycker det är så viktigt. Kanske är det för att den tas för självklar i samhället av i dag? Länge nu har alla fått gå i skola och haft tillgång till biblioteket. Är det därför som det inte är värt så mycket? Det är lätt att glömma hur viktig kulturen är när den förvägras oss. Det är bara att se på till exempel den svenska arbetarrörelsens kamp i början av förra seklet, eller motståndet i olika diktaturer.

Dagens makthavare tar gärna på sig en mask av kultur- och bildningsförakt. På så sätt framställer de sig själva som en av ”verklighetens folk”. Då pratar jag inte bara om stolpskottet Göran Hägglund (KD). Maktens människor pratar om ”kulturvänsterns” förakt för ”den lilla människan”. Men vad är mer föraktfullt än att ha tillgång till all del bildning och kultur som vår politiska elit har och sen påstå att ingen annan behöver den? En riktig karl behöver väl inte läsa böcker? Hederliga arbetare skulle väl aldrig ha tid med det? På sin höjd något av Liza Marklund eller ”den där Giljo”.

Jag vet inte jag. Hur kommer det sig att det på något sätt är snobbigt att läsa? Är olika böcker olika mycket värda? Och hur kommer det sig att det är överheten som driver den här hetsen? Sen ibland är ”kulturvänstern” inte tillräckligt ”snobbig”, utan då ska det till litteraturkanon. För det har de danska arabhatarna. Det verkar som kultur är fel hur man än vänder sig.

Jag får aldrig riktigt till den där snobbigheten. Och jag ser den inte heller. Brukar ringa min vän bilmekanikern och få tips om några tjocka, tunga ryssar. Andra dagar pratar jag med en filosofie doktor om den senaste av Guillou. Framför allt har jag svårt att se något snobbigt i en hel klass 7-åringar på Hjällbo bibliotek, alla med en famn full av böcker. Deras ögon lyser av glädje när de står och gräver bland barnböckerna. Själv är jag nästan lika stissig över att få komma hem och läsa. Ingen av oss är kanske verklig i Hägglunds värld. 

Men det känns ok. 

 

 

 

Fakta: 

<h2>Kulturkrönikan</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kulturkrönikan: Skeva bilder av förorten

Nu bränner de bilar i förorten och plötsligt är segregationen tillbaka på dagordningen. Mer sällan pratar man om integration. Det är så mycket enklare med segregation, lättare att peka på och sen gå vidare. Och det finns rätt mycket att peka på i Göteborg. Sociologen Ove Sernhede säger i GP att ungdomar i förorten i stor utsträckning inte ser sig som göteborgare, utan som boende i sin respektive förort. Frågan är ju också om de ses som göteborgare, om förorten i nordost är en del av goa glada Go:teborg.

Göteborgs Fria

Scenkonst inom bokpärmar

Poetry slam är en genre som långsamt växer i Sverige. För att visa på den variationsrikedom som ryms bakom begreppet ger nu Ord på scen ut en samlingsvolym där ett sextiotal poeter visar prov på sin scenlyrik.

Göteborgs Fria

Passionerad falsksång

Ärevördiga skivbolaget Love Records har till slut bestämt sig för att ge ut M.A. Numminens svenska 70-tals plattor på cd.

Göteborgs Fria

Stel och svart humor

Egentligen är Henrik Andersson fotograf. Nu arbetar han som regissör och manusförfattare med novellfilmen Weekend. En film om svårigheten i att umgås efter konstens alla regler. Det blir både obekvämt och komiskt.

Göteborgs Fria

© 2023 Fria.Nu