Tariq Alis genomgång av Iraks moderna historia är i sin ohöljda indignation ytterst uppfriskande läsning. Det är en partsinlaga – men inte ett försvarstal. Istället är det en skarpt formulerad anklagelse, riktad åt flera håll. På de åtalades bänk får George W. Bush och Tony Blair sällskap av baathpartiet med Saddam Hussein i spetsen, fundamentalistiska islamister, köpta FN-tjänstemän och tandlösa kommunistpartier upptagna med att buga för Moskva och utkämpa interna fraktionsstrider. Bland andra.

De som Tariq Ali försvarar är folket. Inte folket som en homogen massa utan som de som med sitt blod och sina liv fått betala priset för såväl tvåhundra år av imperie- och kolonialpolitik som despotiska lokala tyranners makthunger.

Att läsa Bush i Babylon kan kännas som att bläddra genom ett fotoalbum. Historiska skeenden och internationell storpolitik blandas med människoöden som historieskrivarna tycks ha ansett alltför obetydliga för att teckna. För Tariq Ali är dock inget människoöde för oansenligt. Genom en lyckad kombination av ett strukturellt och ett individuellt perspektiv skriver han en syntes som berör. Särskilt tilltalande är hans förkärlek för poeter.

Poetens roll blir för honom den forntida skaldens – den som talar med folkets röst och besjunger dess kamp, dess lidanden och dess okuvliga stolthet. Främst skriver han om landsflyktiga arabiska poeter som ger och har gett uttryck för de åsikter som det politiska klimatet i Irak inte tillåtit det irakiska folket att själva formulera, men även enstaka lyriska begåvningar från västerlandet faller honom i smaken.

Tariq Ali menar att invasionen och ockupationen av Irak innebär en vändpunkt i modern historia, och att de senaste årens händelser sannolikt kommer att forma världspolitiken under det tjugoförsta århundradet. Han menar också, vilket förvisso inte gör honom unik, att det inga-lunda var tal om ett preventivt krig. Istället var det ett noggrant planerat uttryck för en ny våg av imperialism där staters militära våldskapacitet återigen används för att värna om olika eliters ekonomiska intressen.

Det som skiljer denna ockupation från tidigare är bland annat den roll som den internationella opinionen spelat, och som en logisk följd av detta, den retorik och de lögner som västvärldens politiska ledare tvingats ta till för att försöka legitimera sitt anfallskrig.

Med halvsanningar, rena fabriceringar och en massiv kampanj av medvetet vilseledande propaganda utmålades Iraks regim som ett omedelbart hot mot världsfreden och den västerländska civilisationen som sådan. Upptakten till kriget i Irak blev därmed också en kamp om vem som har rätt att beskriva verkligheten - gigantiska massmediakoncerner med nära band till konservativa politiska krafter eller ett nätverk av oppositionella fredsivrare. Gräsrotsrörelserna lyckades inte stoppa kriget, men världsopinionen polariserades med en allvarlig förtroendekris för etablissemanget som följd.

Tariq Ali hyllar fredsrörelsens arbete, och över huvud taget tycks folkliga missnöjesyttringar vara det som ligger honom allra närmast om hjärtat. Ibland kan hans slutsatser synas färgade av hans sympatier. Han uttalar sig genomgående med oerhörd säkerhet om de bevekelsegrunder som ligger till grund för människors handlande – särskilt vad gäller människor i maktpositioner – och slutsatserna känns ibland vanskligt förenklade.

Trots det är hans bok mycket läsvärd. Dels som en polemisk attack på allt vad imperialism heter, dels som en rik kulturhistorisk skildring av en nation och dess historia. I inledningen till Bush i Babylon skriver Tariq Ali att hans bok är en varning för såväl ockupant som motståndsman. Sannolikt bör den läsas av båda.