I väntan på nästa revolution
Massan, folket och demokratin är centrala begrepp i Tre revolutioner av Stefan Jonsson. En essäbok som utgår från tre ögonblick då folket trampat in på historiens scen; tre revolutioner och tre århundraden: Frankrike 1789, Belgien 1889 och omvälvningarnas 1989.
Litteratur
Titel: Tre revolutioner
Författare: Stefan Jonsson
Förlag: Norstedts
Beskrivningarna av massan under exempelvis EU-kravallerna i Göteborg följer ett mönster som ständigt återkommer i historien. En retorik som bygger på att bunta ihop människor som saknar röst till 'den mörka massan' som styrs av oförnuft och som upplevs som ett hot mot demokratin. Stefan Jonsson beskriver hur massan alltid förknippats med våld och barbariska drifter och att den måste kontrolleras för att den dominerande delen av befolkningen ska konstituera sig som en kulturell och politisk gemenskap.
Demokratin är och har alltid varit ett svårtolkat och omstritt begrepp. Vad är demokrati, vad innebär den och kan demokratin omfatta alla människor? Dessa frågor vänder och vrider Stefan Jonsson på med hjälp av nedslag i konsthistorien. Konstverk av Jacques-Louis David, James Ensor och Alfredo Jaar fungerar som återspeglare av sina respektive tidsåldrar och som gestaltare av samhällets baksidor.
Jonsson ser dessa konstnärer som kritiska skildrare av sin samtid. Gemensamt har de ambitionen att urskilja folkets gestalt i samhällets myller.
Konsthistorien är intressant som utgångspunkt. Allt handlar, som Jonsson uttrycker det, om ramen; vilka som får vara med innanför ramarna och vilka som får finna sig att stå utanför. Alfredo Jaar har Jonsson behandlat i sina tidigare essäer. Närläsningarna av Jaars politiska verk, som behandlar ämnen som folkmordet i Rwanda, är fascinerande och stimulerande att ta del av. Konst kan tolkas olika och Jonsson går ett flertal gånger i opposition mot en del tidigare tolkningar. Entusiastiskt går han i närstrid med konstverken. Ensors Kristi inträde i Bryssel 1889 får en ny betydelse efter att Jonsson gått över målningen. Varenda figur i den myllrande massan, som Ensor strävade att skildra, verkar ha en historia: Ser du kvinnan i röd hatt? Det är Marianne, symbolen för franska folket och revolutionen. Ingenting undgår Jonssons skarpa öga. Man kan hela tiden följa analyserna genom de centrala verk som presenteras i fina färgillustrationer.
Med ett lätt och ödmjukt berättande framstår Jonsson som en naturlig pedagog; tänk er historieläraren ni aldrig fick uppleva i skolan.
I dag är det många som befinner sig
utanför de samhälleliga ramarna och talesättet 'All makt utgår från folket' känns bara som en tom fras. Stefan Jonsson drar en röd tråd från 1789 fram till i dag och visar ett problem som kvarstår: alltför många känner sig inte representerade av makten. En paradox som Jonsson uppehåller sig vid är att demokrati alltid innebär någon slags uteslutning. Demokratin måste hela tiden ramas in.
I globaliseringens tidevarv växer emellertid ramen. Murar rivs och gränser försvinner; den gemensamma ideologin, kapitalismen, vill innefatta så många människor som möjligt. Kan vi då tänka oss ett globalt styresskick utan gränsdragningar?
Radikala filosofer som Hardt och Negri, författare till Imperiet, liksom Paolo Virno och Giorgio Agamben lyfts fram som representanter för det alternativa tänkandet som tar utmaningen att utverka ett allas styre genom alla.
Det kryllar av konstnärer, filosofer, författare och poeter i Tre revolutioner och de framstår som en verklig kraft att räkna med. Jacques Rancièr, fransk filosof, säger någonstans i boken att de intellektuellas uppdrag bör vara att påminna om människors potentialitet, och att visa att de många kan bli och egentligen alltid utgör samhällets konstituerande kraft.
Stefan Jonsson fullföljer det uppdraget.