Natacha är läkare och bor och arbetar i ett förortskvarter i Marseille. Hon har tidigt gjort sitt val, beslutat att stanna i sitt kvarter där hon känner sina patienter istället för, att som sin pojkvän Jèrèmie, arbeta i större, internationella sammanhang.

Natacha är något av en perfekt läkare. Hon är lika engagerad i sina patienter som i samhällskroppen. Hon har sitt finger med överallt och hennes engagemang och goda vilja gör henne till en respekterad person, men hon får också fiender.

En dag hittar hennes far henne sittandes helt apatisk i sin lägenhet. Hon är okontaktbar, helt sluten i sig själv. Det verkar som hon helt tappat sin livsgnista.

Jèrèmie, hennes stora kärlek, återvänder och blir den som nystar upp trådarna bakåt och som långsamt får oss att förstå vad som drabbat henne.

Det är, som alltid i Guèdiguians filmer, starka känslor och stora samhällsfrågor som behandlas. I Min pappa är ingenjör fungerar det bäst när Guèdiguian rör sig i sina karaktärers vardagsliv och förlitar sig på den mera återhållsamma socialrealismen. Berättelsen om de båda godhjärtade läkarna är ömsint och vacker. Värre blir det när Guèdiguian sätter på sig läkarrocken för att diagnostisera vad samhället lider av för sjuka. Tonläget och intensiteten ökar och han lyckas då inte hålla tyglarna. Filmen blir jobbigt pamflettartad och övertydlig i sin samhällskritik.

Direkt dåligt blir det när han försöker fördjupa sin historia genom att gestalta Natacha och Jèrimie som Josef och Maria, en drömsk gestaltning som med jämna mellanrum återkommer i historien. En övertydlig och irriterande koppling till den filantropiska och humanistiska Natacha och hennes idéer om ett mänskligare samhälle. Ett samhälle bestående av sanna vänstersympatisörer som tror på ideal som borde vara gemensamma för både kommunister som kristna.

I Den Lugna Staden, (2000) nådde Guèdiguian högre filmiska höjder. Staden Marseille blev där till ett mikrokosmos som belyste större frågeställningar. I sin nya film finns samma ambitioner, men samma eleganta berättande når han inte denna gång.

Det finns trots filmens berg-och-dalbaneartade kvalitetssvängningar en uppriktighet och ett starkt patos som är svår att inte bli berörd av. Skådespelarensamblen, som känns igen från hans tidigare filmer, är lysande med Guèdiguians fru Ariane Ascaride, Natacha, som den klart glänsande stjärnan.