Förutom att huvudpersonen, författaren själv som dock är en pseudonym, har ett förnamn som någon knappt kan uttala så är det efternamnet som är som upplagt för skämt. Släkten Kuklarz samlas hemma hos storasyster Agnieszka som fyller fyrtio och det är polskt släktkalas, vilket innebär en hel del sprit. Redan från början sätter Zbigniew Kuklarz högsta fart på berättandet som närmast kan beskrivas som sprudlande. Zbigniew är berättarjaget som beskriver kalaset och släktingarna med en slags hatkärlek till allt som är polskt. Själv har han ända sen barndomen alltid velat sudda ut sitt svårutalade namn och istället bli svensk med vanliga föräldrar som behärskar possessiva pronomen. Det som till en början är väldigt roligt och uppsluppet blir efterhand ganska ansträngt och flåsigt. Kuklarz känns inte riktigt färdig som författare, han låter inte historien fördjupas och hittar alltsom oftast inte rätt tonläge. De roliga anekdoterna infogas titt som tätt i berättandet och förutom könsskämten, i det militära fick Zbigniew dras med att vara 417 KUK, är det en hel del simpla skämt. Gamla Henka, barnvakten från barndomen, fungerar som en jukebox proppad med plumpa skämt av typen:

En kärring kommer till doktorn:

- Och hur var det fatt här då?

- Inte alls bra. Alla mobbar och hånar mig. De kallar mig för hästarslet.

- Aj då, ta av dig kläderna så ska vi titta på det.

Kuklarz berättelse känns väldigt personlig och nära det självupplevda. I botten finns en allvarlig underton som rör utanförskapet. Känslan av att inte få plats i det svenska samhället och att hela tiden känna sig tillhöra en sista plats i samhällets förhatliga rankingsystem över kulturer och hur man till slut förnekar sin egen bakgrund för att bli så svensk som möjligt.

Allvaret, som skulle behöva behandlas i ett annat tonläge, trycks undan av att Kuklarz tycker det är roligare att driva med polacker i en slags inverterad fördomskavalkad. Polacker är korkade, bonniga och snåla: diskuterar gärna var man kan köpa den billigaste märgpipan och hur mycket man kan tjäna på att plocka blåbär i Norrland.

Här finns även en historia om familjen och vikten av att hålla ihop, även när det knakar i fogarna. En moral som även känns igen i kulturproblematiken. Det polska och det svenska blir till motpoler, två lag på varsin planhalva där man till sist vet vilket lag man håller på. Zbigniew kan inte hålla tillbaka jublet inom sig när Polen gör mål mot Sverige i en landskamp i fotboll; ränderna går aldrig ur, vilket inte är konstigt när man inte ens får sitta med på avbytarbänken i laget Sverige.

Nu lyckas inte Kuklarz med att föra in ett djupare och mera analyserande perspektiv och kanske är det för mycket att begära av en författare som har som främsta mål att roa sina läsare.

Förlaget har gett boken extra tjocka och eleganta pärmar. Ett försök att göra en lättviktig bok tyngre.