En drömvärld att upptäcka
Percival slutar aldrig med överraskningar. Mångfasetterad artist: romanförfattare, poet, dramatiker, bildkonstnär, musiker, essäist, översättare med mera, har under flera decenniers liv som diktare och konstnär producerat ett stort antal böcker och andra media. Drömmen om horisontstaden är en 'ny' roman fast skriven i slutet på 1950-talet. Delar av boken publicerades under namnet Horisontstaden 1966.
Författare: Percival
Titel: Drömmen om horisontstaden
Bokförlag: CKM
Nu har Percival kunnat ge ut den kompletta romanen. Drömmen om horisontstaden, är - i mina ögon, genom att bryta upp den traditionella berättarformen, en annorlunda roman i Percivals poetik. Hans böcker kan anses lättlästa, men erbjuder likväl en enorm skönhetsupplevelse.
Det är få författare förunnat att på ett avgörande sätt ha förändrat den moderna svenska litteraturen, i detta fall romanen. Percival kan bara nämnas på samma gång som andra förnyare, förnyare som fått efterföljare, lärjungar och naturligtvis epigoner: Proust, Joyce, Faulkner, Woolf och en handfull andra. Att räkna upp alla de svenska författare i vår samtid som inspirerats och lärt sig av Percival skulle resultera i en katalog utan like. Drömmen om horisontstaden är en relativt kort roman med bilder och 'addenda' som bara förtjusar. En intellektuell men också köttslig triangel som t ex : ' I detta spel var hans hud hennes hud. Och hennes huds hetta var hans hetta...Och deras lågors förening var den eld som skulle släcka törsten i lågornas hjärtan. All hud som han kände var den hud hon kände. (...) drömland - drick ur vågspelets källa! - I allt vildare klanger - friska färger och starka. - Rytmiskt i glömska - friska och starka - och tiden en fjärmande våglek, ett vågornas spel- källan. - I deras kontakt försvann deras avstånd och tiden försvann...'. Det är bara ett exempel ur en bok skrivet som ett partitur, ett synkoperat be-bop à la Gillespie som genomsyrar hela verket och gör Drömmen om horisontstaden till ett strålande äventyr för läsaren.
Spåren av Percivals källor är emellertid betydligt svårare att finna, även om man rent allmänt kan framhålla de experimentella författarna på 60-talet, med 'den nya franska romanen', med Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Robert Pinget och Michel Butor i spetsen. Det finns både uppenbara likheter, men också lika uppenbara skillnader. Robbe-Grillet anförde anloppet mot den traditionella romanen i sin essäsamling (och stridsskrift) 'Pour un noveau roman' (1964). Redan här anar man den kritik av litteraturen som meningsskapande som senare kom att bli en bärande linje i poststrukturalismen med Derrida som mest kända namn och Barthes som den mest lysande kritikern. Robbe-Grillet och hans anhängare vände sig alltså mot synen på litteraturen som meningsskapande och harmoniserande, som naturtroget verklighetsavbildande. Och Robbe-Grillet hävdade provokativt nog att författaren inte har någonting att säga, 'bara olika sätt att säga det på'. Författaren har aldrig fullständig kontroll över sitt jag eller över sin text; tecknet föregår det betecknade. Detta finner den precisa motsatsen hos Percival (och redan med denna roman). Världen hyser metafysiska sanningar, och Percival säger att den enda meningen är att det finns en mening bakom meningen. Bortom världens yta finns en annan verklighet som vi har förlorat sinnet för. Det finns en gud eller en meningsskapande ordning. Och den litterära texten erbjuder en mening utöver sig själv.
Även Percival ägnar sig åt att rada upp beskrivningar av ting och åt minutiösa detaljanalyser i nästan magiskt associativa kadenser, där meningarna kan vindla över flera sidor som tar andan ur läsaren. I denna associativa teknik som kan föra oss åt flera håll samtidigt påminner Percival om Proust.
Även om det är en himmelsvid skillnad mellan Percivals tidiga, ganska 'normala' romaner och de senare en aning komplicerade skapelserna, förblir han dessa motivkretsar trogen.
De starka självbiografiska dragen har noga utretts av uttolkarna. Percivals konst är liksom Prousts därför en minneskonst, ett försök att rekonstruera det förflutna och vinna tiden åter.
Det finns en ständig motsättning mellan ordning och störtande ordning i Percivals romaner. Percivals metaforiskt visionära och vindlande prosa brukar ofta betecknas som 'barock', vilket är befogat. I likhet med barockskalderna är Percival medveten om undergången, förruttnelsen, försvinnandet; i likhet med deras bildspråk beskriver han osäkerheten i att leva i en värld där försvinnandet är det enda säkra, en skräck som lindras av löftet om en annan värld och av en botande tröst.
Man kan tala om en paradoxal analogi i Percivals stil och teknik: det är romanerna i all sin uppbrutenhet som är själva växandet, existensens okuvliga trots; språket och den sönderslagna berättelsen är den process som är naturens växande, i det stora helas växande, där ingenting är färdigt, ingenting avslutat, ingenting utplånas utan att bli någonting annat.