Guy de Maupassant välkomnar läsaren i en mycket vanlig och vänlig ibland idyllisk miljö för att sedan kasta honom/henne mitt i en ren mardröm. I denna språkliga miljö försvinner all trygghet för att ge plats till en inte mindre sann alternativ verklighet. Det absurda flyttar sig fram och in i verkligheten och impregnerar texten av det som broderar mardrömmarna. En man skriver en dagbok. Det borde vara det berättande jagets triumf, men det är inte så. Han försöker dölja sig själv i en strävan att bli nästan osynlig. Osynlig i den mån att allt det som sker kring honom intar en egen position och en egen roll. Varför gör han det? Det gör han för att kunna ta total kontroll över sin egen själ. Stefan Hammaréns översättning liknar mest en transgression. Händelserna förblir desamma men han låter sin egen ångest korsa troperna till ett språk som blir mer och mer kvävande. Liksom en minimalistisk slagverksensemble som slår på pressade metaller och hetta skinns ytor. Men vad är en Horla? På franska heter novellen L"horle alltså i bestämd form. På svenska försvinner artikeln och med all rätt. Därför att Horla är en 'entity', en alien, en annanhet som finns inuti och samtidigt utanför oss. Galenskapen är det som verkligen överskrider norm och lag. Det är kanske därför som Horla kan betraktas som dagboken av den sinnessjuke. Att läsa Horla i Stefan Hammaréns förrädiska översättning är som att drunkna i en svindel av mörker och ljus. Ljuset blixtrar Horla genom författarens egen ödeläggelse och diableri. Horla en sann hybrid av en påtagen dårskap som inte är medveten om sig själv.