SFTs skribent och min nära vän Thore Rösnes gick ur tiden den 13 januari.

Han kämpade mot sin sjukdom så gott han kunde, men cancern var starkare än han. Thore var publicist nästan hela livet. Han var chefredaktör för Teknik i Norden och Gränslöst - samtidigt. Gränslöst var en musiktidskrift som han och hans fru Gudrun bekostade själva, eftersom de avskydde tanken på att ta emot statsbidrag.

Thore Rösnes älskade musiken, all musik, med en liten fäbless för det improvisatoriska i jazzen, och han var själv en duktig trumpetare.

SFTs läsare minns säkert Thores musikrecensioner och rapporter från olika konserter från västkusten.

Jag hade bott i Sverige i ett fåtal år när jag träffade honom 1995. Thore gav mig möjligheten att skriva i Gränslöst, trots mina språkliga brister. Han klagade aldrig över 'de svåra tankegångarna' jag brukade ibland, han gav bara orden de grammatiska puffar som behövdes. Han tyckte att den abstrakta svenskan hade samma värde som den enklare.

Thore och jag hade inte samma åsikt om allt. Han var ingen 'radikal', helt enkelt därför att han insåg att det var svårt att vara det. Han såg en stor risk för att hemfalla åt fundamentalistisk ideologism och börja tro att våra övertygelser var Sanningen, den enda sanningen. I det hade han rätt.

Thore, som ursprungligen var norrman, älskade god mat. Och jag minns de många roliga och djupa samtalen, ofta i sällskap med hans älskade hustru Gudrun Edel. Thore var lite italiensk i det att han tyckte att de viktigaste sakerna kan man väl diskutera vid matbordet! Under ett av de sista telefonsamtalen jag hade med Thore Rösnes citerade han: 'Upanishaderna berättar om ett träd. I och omkring trädet finns två fåglar. Den ena flyger och sjunger glad för solen och den ljuva morgonen, den andra är stilla och ser på det som sker. Den första fågeln är eller symboliserar, vilket är samma sak, Livet, den andra fågeln är Vittnet. I var och en av oss bor båda fåglarna. Vi är både fåglarna och trädet.' Thore var inte religiös, men insåg - precis när han kände döden så nära - att vi är bebodda av en tyst kraft. En kraft som i tysthet blir närvaro. En kraft som varken behöver ord eller handlingar för att vittna och sprida värme och trygghet. Den kraft som är närvarande i livets alla skiften. Också i döden.