Den pågående piratdebatten lider av att fokus förskjutits från centrala, politiska frågor till ovidkommande detaljer. Medier har den senaste tiden ältat olika försäljningslösningar fram och tillbaka. Debatten handlar dock inte om musikindustrins distributionssätt eller oförmåga att lyssna på kunderna. Industrins lösningar kommer att bli bättre och billigare, ett faktum som är meningslöst att diskutera. Debattens stomme utgörs snarare av frågan om immaterial- och upphovsrätt. Den juridiska filosofin hos det politiska etablissemanget och de stora medieföretagen har rötter i föråldrade, orättvisa samhällen. Resultatet blir nästan komiska lagar; upphovsrättsskydd i 50 år, kassettersättningsskatt som går till branschens intressegrupper etcetera.

Filosofin är dock inkompatibel med många medborgares rättsuppfattning, och med en heterogen men växande ideologiskola, som anknyter till både vänsterradikala och nyliberala tankar. Gemensamt är att de är kritiska till intellektuell äganderätt. Även om detta är debattens kärna är det inte omöjligt att många, oftast liberala krönikörer, har intresse av att debatten stannar vid distributionstekniska frågor och vid en ofarlig kritik av medieföretagen.

Kanske är det därför som krönikörerna på de stora dagstidningarna papegojmässigt upprepar att det borde finnas bättre lösningar för att köpa musik via Internet. Deras mardröm vore att debatten utvidgades till att även behandla och ifrågasätta äganderätten allmänt. Dessutom utelämnas ofta diskussionen om upphovsrättslagarnas legitimitet; de är tillkomna efter demokratiskt tvivelaktiga påtryckningar från affärsintressen, har sina ideologiska rötter i ett teknikfientligt censur- och monopolfrämjande och avviker från den allmänna rättsuppfattningen. Och vad gäller industrins musiktjänster lär de få en tuff match mot fildelningsnätverken, som erbjuder ett mångdubbelt musikutbud, med bättre kvalitet och dessutom helt gratis.