Pjäs: Arbetarklassens sista hjältar

Scen: Pusterviksteatern

Regi: Stig Larsson

Konstnären Harald står i begrepp att hänga sig, snaran är om halsen och han tassar långsamt fram mot stolskanten. Då ringer det på dörren. Först ignorerar han signalerna, men bestämmer sig sedan för att öppna. Det är hans son Benny som kommer för att gratulera honom på 70-årsdagen. Att Harald fyllde 71 för 9 dagar sedan bekymrar ingen av dem nämnvärt. De sätter sig i soffan och börjar supa.

Med spriten kommer samtalen om livet och det som varit. Harald är en alkoholiserad arbetarkonstnär som inte kan måla längre, Benny är arbetslös och alkoholiserad. Båda är uppväxta med en alkisfarsa och båda två håller hårt i sin klasstillhörighet. Men de ser annorlunda på den. För Harald, som levt bland konstnärer är det en medalj, för Benny som blivit avskedad från sitt jobb som avloppsrensare är det en dom. De pratar om arbetarklassens hjältar; Nacka Skoglund, Fred Åkerström med flera. Benny menar cyniskt att den lilla människan aldrig får vinna, det är därför vi älskar dem. Både Fred och Nacka söp ihjäl sig utan att någon brydde sig. Men Harald mumlar nostalgiskt om 'workingclass hero'.

Här någonstans närmar sig pjäsen det klassiska misärdramat. Två personer fulla av sorg, sprit och klasshat sitter i en soffa och öser ut sin smärta. Fast ingen lyssnar, det är bara stereomonologer. Man har sett det förut.

Men pjäsen fastnar inte i den fällan och det av många orsaker. Peter Birro har alltid framstått som en underdog som skriver med klasshatet som drivkraft. Men redan i texten finns något annat än bara fyllemisär. Pjäsen är skriven med värme och humor. Även om humorn är av den svartaste sorten, så är det så fruktansvärt roligt. Som när Benny vill dra en lina och hackar upp knarket på glasbordet. Harald kallar honom klassförrädare när han säger att det är kola och inte tjack. 'För det är en jävla skillnad mellan Chrille P och Björn Borg.' Amfetamin är arbetarklassens drog, kokain överklassens. Det mörka och sorgliga blir för jobbigt och slår över i komik.

Det som kanske framförallt räddar Arbetarklassens sista hjältar från klyschorna är kontakten mellan Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt. På ett ypperligt sätt skildrar de den förlorade sonens återkomst. För det är vad det egentligen handlar om. Enda skillnaden från Bibeln är att fadern också är förlorad och att man bjuder på vodka och tjack, istället för gödkalv och vin. Det är uppenbart att Benny och Harald älskar varandra, även om de inte kan erkänna det för varandra. Det är två genuint skickliga skådespelare som jobbar med en välskriven pjäs. Både skådespelarna och pjäsen i sig vågar ta ut svängarna. Den slår där det gör ont.

Dock är det ganska typiskt att låta två försupna losers gestalta arbetarklassens sista hjältar. En egocentrerad konstnär som rörs till tårar när han pratar om sin stackars skurgumma till mor och en missbrukare som jagar pengar och sörjer sin son som han inte träffar. Var finns skildringen av skurgumman, den ensamstående modern och hennes son? Kan inte de få sätta sig i soffan, beklaga sig och supa någon gång? Arbetarklassens hjältar är bara de män som kommit upp sig och supit ner sig. Det känns lite unket i en för övrigt strålande pjäs.