Litteratur

Gränsen, en resa bland människor som kallas illegala

Författare: Nina Solomin

Förlag: Wahlström & Widstrand

Förut var den vanligaste vägen in i EU att ta sig in i Ceuta, den spanska enklaven i Nordafrika. I dag står där en hårt bevakad taggtrådsmur. Därför går färden i dag oftast över Gibraltar Sund eller till Kanarieöarna. Flyktingarna åker i små osäkra båtar över havet. Många kommer inte fram, utan förliser till havs.

Resan in i Europa är dyr och kan ta flera år. Men problemen slutar inte där. I Europa väntar ett liv utan rättigheter. Många får underbetalda svartjobb. Särskilt utbrett är det i södra Spanien, som i El Ejido. Utan

illegala invandrare skulle man inte kunna driva de grönsaksodlingar som står för en stor del av Spaniens exportinkomster.

Nina Solomin reser mellan de här platserna och möter människor som själva lever illegalt och de som arbetar i olika hjälporganisationer. Gränsen är en dokumentär roman som suger tag i en och en stund så lever man med människorna Solomin träffar. Det är viktigt att man verkligen får möta människorna det handlar om och inte bara representanter för olika organisationer och politiker. Det har Solomin löst på ett bra sätt genom att så mycket det går leva tillsammans med människorna hon träffar.

Tyvärr tycker jag att Solomin fastnar i fällan att låta det handla för mycket om henne själv. Boken handlar i vissa avsnitt väldigt mycket om journalistikens svårigheter och Solomins egen resa. Det är intressant när hon jämför med sin egen historia, som barn till immigranter. Den jämförelsen är relevant och visar hur Europa har ändrat sin invandringspolitik. Men ibland blir det lite för mycket Nina Solomin och analysen kring de verkliga problemen tonar bort.