I denna volym får läsaren ta del av ett urval kartusiansk mystik från 1000- till 1900-talet. Beskrivningar av vikten att vända sig från världen, mot det gudomliga, är det övergripande temat. Gång på gång förklaras kontemplation vara vägen till den överjordiska kärleken, nåden och glädjen. För den med en särskild passion för katolsk religionshistoria erbjuder boken säkerligen en mindre skattkammare av fascinerande artefakter. För de läsare som faller utanför dessa kategorier kan dock det utvalda materialet förmodligen kännas väl homogent. Det är idel hänförda kärleksförklaringar till Herren, och idel uppmaningar om att ödmjuka sig inför denne. Kritiska frågeställningar om trossystemets inkongruenser ¬- som skulle kunna inbjuda till egna reflektioner - lyser med sin frånvaro.

Desto mer intressanta blir därmed de nyskrivna dikter som ingår i volymen. Motiven är även här religiösa. Stundtals traditionella sådana, men ibland av ett uppfriskande samtida slag. Kartusianordern är ingen undervisande sådan varför kartusianers verk endast publiceras i sällsynta fall, och då oftast efter det att författaren gått hädan. I detta ligger onekligen någonting tilltalande, som förmodligen beskriver kontemplationens skönhet bättre än de otaliga skildringarna av Guds storhet.