Nina Lugovskaja, dotter till en socialrevolutionär som till följd av sina politiska åsikter förvisats till Sibirien, är tretton år då hon börjar skriva. Dagboken tar sin början när hennes far återvänder från sin exil till ett Moskva som tillhör bolsjevikerna.

Genom inflytandet från sin far, och genom personliga erfarenheter av den säkerhetspolis som övervakar honom, kommer Nina att avsky den sovjetiska regimen. Framför allt kommer hennes hat att koncentreras mot den person som under hennes ungdomsår var Sovjets absoluta maktcentrum - Josef Stalin. Fräna formuleringar riktade mot bolsjevikerna är vanligt förekommande, och stundtals är kritiken förvånansvärt välformulerad, men Nina Lugovskajas dagbok är ändå långt ifrån ett politiskt manifest. I allt väsentligt är den en vanlig tonårsflickas redogörelse för sin vardag och sina bekymmer, om än skriven under ovanliga omständigheter. Om fadern i exil skrivs betydligt mindre än om pojkarna i klassen och de ögonkast Nina utbyter med dem. Dagboken blir hennes förtrogna och den hon anförtror såväl sin sorg som sin glädje. Känslan av att bli uppbjuden på en klassfest kan ägnas hela sidor, rädslan för att vara ful och oälskad ännu fler.

Nina Lugovskajas berättelse om sig själv är stundtals gripande, ofta rörande, och framför allt djupt mänsklig. Den historiska kontext i vilken den författades har satt sina avtryck, men i allt väsentligt är det främst en historia om den osäkra tiden mellan barndom och vuxenliv. Att, som förlaget, kalla Jag vill leva! för en rysk motsvarighet till Anne Franks dagbok är delvis missvisande. Likheter finns, men liknelsen skapar förväntningar som inte uppfylls. Graden av förtryck som en ung flicka utsätts för borde inte vara avgörande för vad hennes dagbok kommer att jämföras med.

Dessutom är det onödigt. Nina Lugovskajas berättelse är fullt kapabel att stå på egna ben.

[email protected]