I förra veckan sa riksdagen nej till amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Det finns inga exakta siffror på hur många flyktingbarn som av olika skäl befinner sig i ett apatiskt tillstånd, det som läkare benämner depressiv devitalisering - barnen förlorar livslusten, blir icke kontaktbara och måste sondmatas. Ett tillstånd som kan vara livshotande. Under 2003 behandlades 150 barn för depressiv devitalisering.

I Kalla fakta riktade landets och omvärldens experter på apatiska barn mycket hård kritik mot hur barnen och deras familjer behandlas i Sverige där det är vanligt att de redan slitna föräldrarna sköter sina svårt sjuka barn själva i hemmet utan, eller med mycket få, insatser från psykiatrin. Sammanlagt väntar drygt 40 000 människor på besked från Migrationsverket och en tredjedel av dem är barn.

De är rastlösa, otrygga och saknar möjlighet att vara delaktiga i sina liv. Väntetiderna är långa och de hindras från att vara i skolan, att få bra vård och att leva tryggt. De lever i en dålig miljö och har mycket dålig hälsa.

Det finns också tusentals barn som lever gömda och jag kallar dem glömda flyktingbarn som saknar allt. Polisen har ingen korrekt bild av hur många de är, men det är en stor grupp. Ohälsan bland dem är stor, såväl den fysiska som den psykiska. Migrationsverket räknar inte med barnens hälsa och behov i sina utredningar och därför kommer barnen i kläm. I barnkonventionens artikel 3 står 'vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet'.

Denna princip finns med i Sveriges lag och i Migrationsverkets regler, men myndigheterna följer den inte. Med andra ord struntar de i barnens rättigheter. Sveriges asylpolitik bortser från mänskliga rättigheter.

Den restriktiva flyktingpolitiken har gått så långt att FNs flyktingkommissariat i mars i år vädjade till den svenska regeringen att förbättra sitt flyktingmottagande 'för att skydda flyktingar'.

Migrationsministern hävdar att om de apatiska flyktingbarnen får stanna kan det leda till en epidemi, att fler barn blir sjuka för att de tror att det är det enda sättet att få asyl i Sverige. Ett uttalande som åtminstone indirekt anklagar dagens apatiska flyktingbarn för att simulera.

Den omänskliga flyktingpolitiken skördar människoliv och kan beskrivas som politiskt legitimerad barnmisshandel. Vi är upprörda och försöker kämpa mot den omänskliga asylpolitiken. Och den inhumana flyktingpolitiken möter ett allt större motstånd.

Esmail Moloudi

Ordförande Iranska flyktingars

riksförbund i Sverige